Mentala modeller
och externalismen
—Om förhållandet mellan Johnson‐Lairds mentala
modeller och Putnams externalistiska synsätt
Av Andreas Chatzopoulos, 2006
C-uppsats i Kognitionsvetenskap
Kollegium SSKKII,
Göteborgs universitet
Handledare: Pierre Gander

Innehållsförteckning
1) Inledning 3
2) Språkfilosofisk bakgrund:
2.1) Äldre teorier 4
2.2) Naiv referensteori 5
2.3) Språkanvändning 8
2.4) Bestämda beskrivningar 10
2.5) Kripke:
2.5.1) Kritik av bestämda beskrivningar 11
2.5.2) Kausala kedjor 13
3) Johnson-Lairds mentala modeller 14
4) Mentala modeller och externalismen 19
4.1) Putnams externalism 19
4.2) Johnson-Lairds synsätt 22
4.3) Diskussion 26
4.3.1) Narrow och wide 27
4.3.2) Slutdiskussion 28
5) Slutsats 30
6) Källor 32
- 2 -

1) Inledning
Uppsatsen är inspirerad av P.N. Johnson-Lairds teori om mentala modeller. Detta
är i grunden en psykologisk meningsteori, det vill säga en teori med avsikt att
beskriva de psykologiska processer som är kopplade till språklig mening. Huvud-
syftet är att förklara hur de språkliga uttryckens mening representeras psykologiskt.
Trots det faktum att det är en psykologisk teori och att Johnson-Laird mest är
intresserad av de psykologiska aspekterna, så är det oundvikligt att en teori av detta
slag kommer in på språkfilosofiskt område, det vill säga frågor om meningens
natur, vad mening egentligen är, var man kan finna den, och så vidare. Det är
denna aspekt som intresserar mig. En mycket utbredd uppfattning inom samtida
filosofi är nämligen den att den språkliga meningen till stor del bestäms av
omvärlden snarare än av föreställningar i någons medvetande. Denna uppfattning
kallas ofta för externalism, och dess mest kända förespråkare torde vara filosofen
Hilary Putnam. Min tanke med denna uppsats är därför att undersöka hur John-
son-Laird hanterar just Putnams externalism. Johnson-Lairds teori går nämligen ut
på att mening psykologiskt representeras av mentala modeller (i medvetandet). Vad
jag då vill undersöka är hur denna uppfattning är förenlig med teorier som ser
mening som någonting som till stor del dikteras av omvärlden. Det är det som är
mitt syfte: att undersöka hur Johnson-Laird hanterar externalismen och se om det två
synsätten är förenliga. För att uppsatsen skall bli läsbar även för de som inte är
insatta i språkfilosofi så kommer jag att ge en kortfattad sammanfattning av språkfi-
losofiska teorier från John Locke fram till idag, med tyngdpunkt på moderna teo-
rier. Jag kommer sedan först att redogöra för teorin om mentala modeller och
sedan för externalismen. Efter det följer en undersökning av vad Johnson-Laird
har att säga om externalismen, och till sist en kritisk diskussion av Johnson-Lairds
synsätt.
- 3 -

2) Språkfilosofisk bakgrund:
2.1) Äldre teorier
Hur får språket mening? Detta är en traditionell, grundläggande filosofisk fråga
som det gjorts många försök att besvara genom åren. Ett tidigt lösningsförslag
framlades till exempel av John Locke i hans bok, An Essay concerning Human
Understanding (1689). Han ansåg att all kunskap har sin upprinnelse i erfarenheten,
och att grunden för vår tankevärld utgörs av ”inre bilder” som grundas i sinnesin-
trycken. Dessa inre bilder kallade han för idéer. Något som låg nära till hands var
då att se språklig mening som uppbyggd av dessa idéer, vilket var precis vad Locke
gjorde. Han tänkte sig att meningen hos singulära uttryck (egennamn) utgörs av idén
av det dom representerar, det vill säga den inre bild vi har av personen/objektet i
fråga (en bild som vi från början erhållit genom våra sinnen). Vad gäller predikat
(det vill säga egenskaper som flera olika individuella objekt kan dela) så ansåg
Locke att dessa representerades av vad han kallade för generella idéer. Dessa skall
ses som framabstraherade ur de enkla idéerna. Exempel: jag har genom observation
av många olika träd (som ligger till grund för enkla idéer om individuella träd)
abstraherat fram de egenskaper som alla träd har gemensamt.. Denna framabstra-
herade bild utgör då min generella idé om ”träd”, dvs. är en representant för predi-
katet ”träd”.
Den främsta kritiken mot denna världsbild torde vara Berkeleys kritik som
han utvecklade i A Treatise Concerning the Principles of Knowledge (1710) och går ut
på att generella idéer enligt Lockes modell inte kan ha några bestämda egenskaper
över huvudtaget. Detta inser man om man betänker hur en generell idé om, exem-
pelvis, en triangel bör se ut. Denna idé (inre bild) måste ju föreställa en triangel
som antingen är rätvinklig eller inte är det. Om den då inte är rätvinklig, låt säga, så
- 4 -

kan den ju inte representera alla trianglar som är rätvinkliga (och vice versa). Fler
sådana här aspekter kan adderas; triangeln på bilden måste antingen vara liksidig
eller icke liksidig, likbent eller icke likbent osv. Kontentan blir då att det inte kan
finnas någonting sådant som en generell bild som inkluderar alla tänkbara egen-
skaper. Detta eftersom bilden i sig måste ha vissa specifika egenskaper. En relate-
rad invändning är också att varje konkret föreställningsbild måste avbilda motivet
på ett bestämt sätt (från en viss vinkel osv.); varje konkret föreställningsbild av en
färg måste representera en specifik nyans osv. En och samma person representeras
då av flera olika bilder beroende på betraktningsvinkel med mera. Detta verkar inte
riktigt kunna förklaras med Lockes teori.
Ett annat problem uppstår med ord som ”icke”, ”eller”, ”förutsatt att” osv.
Vilken inre bild representeras av sådana ord? Ett i detta sammanhang klassiskt
exempel är satsen: ”det står inte mat på bordet”. Vilken inre bild kan den tänkas
representera? Kanske ett tomt bord? Men: ett tomt bord kan ju likväl representeras
av satsen: ”det står inte en staty av Beethoven på bordet” och liknande konstruktio-
ner. Det står helt klart att denna invändning skapar problem för Lockes bildteori.
Sist men inte minst drabbas även Lockes bildteori av samma kritik som alla
teorier som hävdar att språklig mening är någonting mentalt, nämligen undran
över hur meningen kan vara publik (åtkomlig för alla språkanvändare) om den är
helt och hållet privat. För att ett språk skall fungera så måste ju meningen hos ord
och satser vara (någorlunda) samstämmig; det fungerar inte om alla har sin egen
privata mening som kan vara helt godtycklig, menar kritikerna. Denna kritik behö-
ver inte vara förödande för en teori som Lockes, men frågan måste utredas.
2.2) Naiv referensteori
Om det inte, på Lockes vis, är möjligt att koppla språklig mening till inre idéer så
är en närliggande lösning att associera mening med det som orden refererar till i
- 5 -

utifrån en förenklad teori om (exempelvis) citroners natur, ofta genom en beskriv-
ning av en typisk citron (en normal medlem av ”klassen Citron”). På så vis erhålles
en stereotyp som hjälper åhöraren att identifiera objektet i fråga. Denna stereotyp är
mental och utgör en del av meningen hos ordet ”citron”, men det är viktigt att
komma ihåg att den inte specificerar den motsvarande extensionen (som utgör den
andra delen av ordets mening). Denna bestäms istället av experter som kan hänvisa
till provexemplar, utföra tester (utifrån teorier) med mera. Putnams poängen är här
att språkanvändaren då inte själv behöver besitta den nödvändiga kunskapen utan
vid behov kan hänvisa till experter i ämnet. På så vis kan bland annat det tidigare
beskrivna ”bok/alm-problemet” förklaras: orden har olika mening även om talaren
inte känner till dem. Det spelar ingen roll att han inte känner till skillnaden mellan
dem eftersom han i sin språkanvändning (implicit) refererar till experter med kun-
skap om hur de korrekta extensionerna skall specificeras. Detta är kärnan i Put-
nams teori om så kallad lingvistisk arbetsfördelning (division of linguistic labour).
Hur bestäms då den ”korrekta” extensionen för NK-orden? Vad avgör denna
del av deras mening? Tanken är ju att experterna skall kunna garantera ackurates-
sen hos extensionsbeskrivningen. Putnam menar nu att detta inte går att åstad-
komma med hjälp av nödvändiga/tillräckliga villkor. Istället måste det lösas på
samma sätt som Kripke löser problemet med egennamnens mening, nämligen
genom användning av rigida designatorer. Han förespråkar alltså att experternas ord
får sin extension fastställd genom den ursprungliga ostensiva definitionen, det vill
säga en definition som får sin kraft av de essentiella egenskaperna hos det objekt
som ursprungligen pekades ut. (På samma vis som egennamn i Kripkes teori får sin
mening genom en kausal kedja från dopet fram till användningen.) Detta gäller all-
deles oavsett om den ursprungliga språkanvändaren kände till objektets essentiella
egenskaper eller ej, och alltså även ifall det skulle råka vara så att experterna ”har
fel”. Putnam menar alltså att ett NK-ord är en rigid designator, det vill säga det
- 21 -