Om representation i
neurala system
-Vad har neurovetenskapen att säga om hjärnans förmåga
att representera omvärlden, och vilka filosofiska
implikationer har det?
Av Andreas Chatzopoulos, 2006
D-uppsats i Kognitionsvetenskap
Kollegium SSKKII,
Göteborgs universitet
Handledare: Tomas Kalén

Innehållsförteckning
1) Inledning s. 2
2) Neurovetenskaplig bakgrund s. 3
2.1) Kognitiva representationer s. 3
2.1.1) Cortex s. 3
2.1.2) Självaktivering och vektorer s. 5
3) Filosofisk utredning s. 9
3.1) Symboler och representation s. 10
3.2) Tankeinnehåll s. 11
3.3) Språklig mening s. 13
3.4) Meningsteorier s. 14
3.4.1) Conceptual Role Semantics s. 15
3.5) Diskussion s. 16
4) Sammanfattning och slutsats s. 18
5) Litteratur s. 21
- 1 -

1) Inledning
Syftet med föreliggande uppsats är att undersöka några traditionella filosofiska frågor om
mening och intentionalitet med utgångspunkt i moderna neurovetenskapliga rön. Detta
därför att jag är intresserad av vad neurovetenskapen har att säga om hjärnans förmåga att
representera och vilka filosofiska konsekvenser det har.
Uppsatsen är i huvudsak baserad på neurovetenskapliga rön beskrivna i boken
”The mind-brain continuum”, vilket är en essäsamling sammanställd av Rodolfo Llinás
och Patricia S. Churhland (1996). Inspiration till de filosofiska vinklingarna på dessa texter
kommer från en recension av just denna bok: ”From sensory neuroscience to
neurophilosophy: reflections on Llinás and Churchland’s Mind-Brain Continuum”,
skriven av John Bickle (1997). Ett återkommande tema i ”The mind-brain continuum” är
nämligen synen på det centrala nervsystemet som ett stängt system som inte behöver input
från omvärlden för att bygga upp kognitiva representationer (en vanlig uppfattning är
nämligen att hjärnan arbetar med kognitiva representationer av omvärlden). Om nu
kopplingen mellan omgivningen och dessa representationer är svagare än vad man hittills
trott, med vilken rätt kan man då kalla dem för just representationer? Bickle skriver
angående detta (s. 526):
The role of sensory input is to ’trellis, shape and otherwise sculpt’ intrinsic neural activity to produce
survival-enhancing representations. Llinás and Paré (Chapter 1) express this idea by claiming that the
central nervous system is a ’closed’ system whose basic organization is oriented toward generating
’intrinsic’ images. Sensory inputs ’specify’ internal states and ’modify’ activity in this ’closed system’
[...] Brains are ”self-activating” and capable of generating cognitive representations in the absence of
sensory input.
Han ställer sig sedan frågan i vilken mån dessa interngenererade representationer då kan
ge information om omvärlden, och därmed i vilken bemärkelse de fungerar som just
representationer av omgivningen. Det är denna frågeställning som är utgångspunkten för
föreliggande uppsats: Om hjärnans kognitiva representationer är interngenererade, i vilken mån
kan de då sägas representera omgivningen? Detta skall ses som en del i en undersökning av
- 2 -

möjligheten att utarbeta en filosofisk meningsteori som är kompatibel med de aktuella
neurovetenskapliga rönen, och hur denna teori i sådana fall bör vara beskaffad.
Mitt tillvägagångssätt är att först redogöra för de aktuella neurovetenskapliga
teorierna för att därefter undersöka deras filosofiska konsekvenser. I min kommande
filosofiska utredning kommer jag därför att utgå ifrån att de neurovetenskapliga teorierna
är korrekta för att se var det leder mig.
2) Neurovetenskaplig bakgrund
2.1) Kognitiva representationer
2.1.1) Cortex
M.M. Merzenich och R.C. deCharms text ”Neural Representations, Experience and
Change” (1996) behandlar de sätt på vilka intryck från omgivningen representeras i
nervsystemet. De talar här mest om cerebrala cortex1 som de hävdar utgörs av en
ansamling neuron vars huvudsakliga funktion består i att just representera omvärlden.
Deras åsikt är att dessa neuron utgör ett dynamiskt system som förser våra erfarenheter
med både innehåll och kontext (s. 61). De menar att våra varseblivningar, beslut,
handlingar med mera, äger rum ”against a backdrop of what is going on in our minds at
the time” (s. 63). Här talas alltså om en, av nervsystemet skapad, intern kontext som
innefattar sådana fenomen som uppmärksamhet, förväntan, känslor, motivation med mera.
Detta menar de färgar våra upplevelser och skapar en miljö som påverkar vår uppfattning
av objekten: ”It is our belief that object and context hold equally important causal roles
that lead to perception an onward through action” (s. 64). De menar alltså att kognitiva
representationer upplevs på olika sätt, beroende på kontext. Förutom att vara representationer
har de då alltså även fenomenologiska egenskaper, eftersom de upplevs på ett speciellt sätt.
1. Eller ”hjärnbarken” som den kallas på svenska. Jag kommer här dock att fortsätta använda mig av det latinska namnet
då det utgör den vedertagna vetenskapliga terminologin.
- 3 -

Vad gäller frågan om hur dessa representationer implementeras i hjärnan så menar de att
det finns många övertygande argument för att cortex representationsenheter inte utgörs av
individuella neuron. Ett exempel på ett sådant argument är helt enkelt att det inte finns
tillräckligt många neuron för alla potentiella representationer. Ett annat indicium på att
representationer utgörs av neuronansamlingar snarare än ensamma neuron, är alla de
experimentella resultat som de hävdar visar att individuella intryck (percepts) ”activate
cortical systems widely” (s. 65). De syftar här på olika experiment som visar att riktad
uppmärksamhet mot ett objekt genererar ökad aktivitet i en hel grupp av neuron (en
aktivitet som kan observeras och mätas), och de menar att den ökade aktiviteten äger rum i
just de neuron som utgör den kognitiva representationen av objektet i fråga. Enligt deras
utsago visar även dessa experiment att neuronmönstret inte är statiskt: Individens grad av
uppmärksamhet påverkar vilka neuron som aktiveras. Författarna drar därför slutsatsen att
”the cortical system must use some other strategy to represent the constancy of objects
over time than fixed representational patterns” (s. 63).
De hävdar nu att förändringar av dessa representationer i cortex sker med hjälp av
synkroniserade insignaler. Det vill säga att inkommande signaler som anländer till en given
plats i cortex inom en viss tidsram blir en del av samma representation, vilken då lagras i
ett sammanhållet område i cortex. Detta innebär att cortex med tiden blir en slags karta
över de inkommande signalernas tidsrelationer. Dessa förändringsmekanismer fungerar
konkurrensmässigt, vilket innebär att olika inkommande signaler konkurrerar om det
begränsade cortexområdet, och att endast de starkaste intrycken (de insignaler som
genererar störst aktivitet hos neuronerna) resulterar i en representationsansamling. En
annan viktig egenskap hos denna mekanism är att dessa signaler kan komma såväl utifrån
cortex som inifrån. Vidare menar Merzenich och deCharms att de flesta signaler är interna
(s. 69‒70):
Researchers often think of representational competition in terms of a vying of competing extrinsic
inputs, but intrinsic projections from neurons within the local cortical network itself have also been
demonstrated to be major players in this competitive mechanism. The majority of input to cortical
neurons actually comes from other neurons in the local network neighborhood.
- 4 -

De kognitiva representationerna behöver alltså inte vara direktorsakade av inkommande
signaler utifrån, det är vanligare att de skapas av interna signaler inom cerebrala cortex.
2.1.2) Självaktivering och vektorer
R. Llinás utgångspunkt är något annorlunda. Han tar avstamp i den evolutionära
funktionen hos hjärnan, och driver tesen att en av hjärnans huvudfunktioner är att
förutsäga händelser (1987, s. 340). Det vill säga att på basis av inkommande stimuli förutsäga
skeenden i omgivningen (vilket ju måste ses som en oerhörd evolutionär fördel då det
hjälper organismen att undvika faror).2 Detta antas då ske genom att ”[The brain]
incorporate sensory referred properties of the external world into the internal functional
states” (s. 343). Han tänker sig alltså att omgivningens egenskaper kommer att representeras
av olika funktionella tillstånd hos hjärnan. I Llinás och Paré (1996) anknyts det till denna
diskussion då det talas om hjärnans funktion som verklighetsemulator: ”Let us assume that
brain function embeds a type of reality emulation that evolved to specify internally the
salient aspects of the surrounding world” (s. 3). Llinás och Paré menar här att en dylik
emulatorfunktion faktiskt är en förutsättning för koordinerad motorik då den representerar
information om kroppens läge i rummet och ”creates a predictive image of an event” (s. 3):
The nervous system may implement the transformation of activity patterns obtained by sensory inputs
into coherent images. Such an image is considered here to be a premotor template that would serve as
a planning platform for behavior, the prerequisite to purposeful action and even to human
consciousness.
En tes som de förespråkar är att denna emulatorförmåga är medfödd eftersom hjärnans
struktur är fixerad redan vid födseln och i princip ser likadan ut hos alla människor, i
likhet med andra kroppsfunktioner; ”All the muscles, bones, and joints, and most of what
they are capable of doing, are in principle inscribed in the geometry of the system at birth”
(s. 3‒4). Dock har alla individer en viss anpassningsförmåga, kallad plasticitet. Ett exempel
2. Detta anser han, för övrigt, vara grunden till att utvecklandet av ett nervsystem uteslutande var något som ägde rum hos
organismer med förflyttningsmöjligheter, och inte hos organismer som saknar dylika förmågor, som exempelvis växter.
- 5 -

på detta är den process som äger rum då vi vid uppväxten lär oss ett visst språk; vi föds
med förmågan att känna igen alla fonem, men beroende på vilken språklig gemenskap vi
växer upp i så utvecklas förmågan att känna igen vissa fonem på bekostnad av förmågan att
känna igen de fonem som vi aldrig konfronteras med. Slutsatsen som de drar av dessa
överväganden är att många av hjärnans egenskaper är medfödda snarare än inlärda, men att
en viss anpassning sker.
Författarnas diskussion leder dem nu in på frågan om den övergripande naturen
hos det centrala nervsystemets uppbyggnad: Har det en öppen eller stängd arkitektur? Den
traditionella synen är, hävdar de, att arkitekturen är öppen. Detta innebär att nervsystemet
får insignaler från omgivningen, behandlar dessa, och ger feedback i form av reflexer.
Detta, menar de, är ett uttryck för en tabula rasa-syn på det centrala nervsystemet, en syn
enligt vilken hjärnan endast är en ”learning machine” som är beroende av inkommande
signaler från omgivningen för sin funktion. De anser detta synsätt vara felaktigt då det
lämnar många av det centrala nervsystemets förmågor oförklarade och inte heller berör det
faktum att dessa förmågor i princip är likadana hos alla individer (exempelvis har vi ”alla”
förmågan att höra, se färger, lära oss språk, etcetera). De menar därför att det centrala
nervsystemet är ett exempel på en stängd arkitektur (s. 4):
Some of us consider the CNS [Central Nervous System] to be a fundamentally closed system with its
basic organization geared toward the generation of intrinsic images (thoughts or predicitions), where
inputs specify internal states rather than inform ”homuncular vernacles”.
Deras åsikt är alltså att det centrala nervsystemet i huvudsak är självaktiverande och äger
förmågan att generera kognitiva representationer av omgivningen. De menar också att detta
system fungerar på samma sätt även vid frånvaro av inkommande signaler, exempelvis då man
drömmer. Vakna och drömmande tillstånd är väldigt lika enligt Llinás och Paré (s. 6):
As the CNS has only an indirect relationship with external reality, perceptive states may be generated
by two distinct mechanisms: through the process of dreaming, or in response to sensory input during
wakefulness. In fact, dreaming and wakefulness are so similar from electrophysiological and
neurological points of view that wakefulness may be described as a dreamlike state modulated by
sensory input.
- 6 -

Deras slutsats är alltså att det centrala nervsystemet från födseln har förmågan att fungera
som en verklighetsemulator, och att detta system även är verksamt vid frånvaro av
inkommande signaler.
Vad är då relationen mellan de kognitiva representationerna och omgivningen?
Llinás och Parés åsikt är att representationerna skapas genom en internalisering av
omvärldens egenskaper i en intern funktionsrymd, det vill säga väsentligen samma synsätt som
har behandlats av Llinás tidigare (1987), och som jag nämnde inledningsvis. Han skriver
där om detta internaliseringsbegrepp (s. 344):
By internalization is meant the ability that the nervous system has to fracture external reality into sets
of sensory messages (carried to the brain by millions of sensory nerve fibres) and to simulate such
reality in brain reference frames.
Ett synsätt som han utvecklar här är att denna internaliseringsprocess formellt kan
beskrivas med matematiska metoder. Tanken är att inkommande signaler kommer att
representeras av en dynamisk vektor i ett koordinatsystem över det perifera nervsystemets
inkommande signaler. Man erhåller därmed ett system där den elektriska aktiviteten från
varje inkommande nervbana motsvaras av en komponent hos en sådan vektor (som därmed
blir multidimensionell emedan den genereras av impulser från många samtidiga
nervbanor). På så vis menar Llinás att dessa ”sinnesvektorer” kommer att fungera som
representationer av externa objekt. Dock med ett viktigt förbehåll: För att kunna fungera
som representationer måste dessa vektorer först transformeras till internt meningsfulla
vektorer, detta på grund av att hjärnans interna referensramar skiljer sig från strukturen hos
det externa sinnessystemet, om man får tro Llinás. Som exempel på detta anför han
receptorer ”which may respond to stimuli such as light, or sound, or angular movement”
(s. 344):
Their messages in the form of nerve impulses [...] must, therefore, be decoded by a set of internal
neurons that do not share the external physical arrangement or the functional properties that receptor
systems have in their periphery.
- 7 -

Ett liknande problem uppkommer av det faktum att antalet inkommande nervbanor till en
given plats i hjärnan kan vara större eller mindre än antalet utgående banor. Llinás menar
att vad som här behövs är en slags vektortransformation som är oberoende av vilka
koordinatsystem som används. Dylika vektortransformationer är inom matematiken
tydligen kända som tensorial transformations, och Llinás har, på grundval av detta synsätt,
tillsammans med Pellionisz utvecklat vad de kallar för en ”tensor network theory”. Detta
som en ansats till en utveckling av ett formellt studium av nervsystemet, en inriktning som
”in fact suggests that neuronal networks actually implement tensorial transformations by
means of their electrical activity and connectivity”, enligt Llinás (s. 344). Jag kommer dock
inte att gå närmare in på denna teori här, utan nöja mig med att konstatera att hjärnan,
enligt deras teori, använder sig av vektorer för att representera intryck, och att dessa
vektorer är ett resultat av en transformering av inkommande signaler.
Alltså: Förutom att, som vi konstaterade innan, det centrala nervsystemet har
förmågan att generera kognitiva representationer som inte nödvändigtvis behöver vara
resultatet av yttre signaler, så ser vi nu också att dessa representationer inte heller kommer
att likna de signaler som orsakar dem (på grund av vektortransformationen). Slutsatsen blir
då att om Merzenich, deCharms, Llinás och Paré har rätt så arbetar hjärnan med
representationer som inte nödvändigtvis måste vara orsakade av omvärlden, och om de nu
är ett resultat av signaler utifrån så kan de inte antas likna det de representerar. Detta
eftersom de inkommande signalerna transformeras på vägen. En annan viktig slutsats, som
tycks följa av allt detta, är att dessa kognitiva representationer även har en fenomenologisk
karaktär, det vill säga, subjektet upplever dem på ett speciellt vis. Detta är tydligt hos
Merzenich och deCharms då de anser att kontexten färgar våra upplevelser och därmed
påverkar uppfattningen av objekten. Denna fenomenologiska aspekt återfinns även i Llinás
och Parés tal om ”images” som hjälper en att förutsäga skeenden: Dessa ”images” måste
rimligtvis upplevas på ett speciellt vis av subjektet.
- 8 -

3) Filosofisk utredning
Om man antar att dessa neurovetenskapliga teorier är korrekta, vilka filosofiska
konsekvenser får det då? Låt oss sammanfatta vad vi kom fram till i förra avsnittet:
– Det centrala nervsystemet är självaktiverande och kapabelt att generera kognitiva
representationer med en fenomenologisk karaktär.
– Dessa representationer måste inte nödvändigtvis vara direktorsakade av
omgivningen, de är resultatet av en komplicerad process där flera neuronlager är
inblandade.
– Under denna process så kommer de inkommande signalerna att bli
transformerade, vilket innebär att den slutgiltiga representationen inte liknar det
den antas representera.
En slutsats man kan dra av detta är att dessa kognitiva representationer som antas vara en
så viktig del av våra tankeprocesser, inte logiskt kan kopplas till omgivningen. Detta
eftersom vi aldrig kan ha exakt kunskap om den exakta relationen mellan våra kognitiva
representationer och omgivningen. Jag vill dock framhålla att detta inte spelar någon roll
för frågan om dessa representationers användbarhet. De är alltjämt en viktig del av våra
tankeprocesser, oavsett ursprung. Dessa överväganden reser en del frågor, bland annat:
– Om de kognitiva representationerna inte liknar de ursprungliga signalerna som
skapat dem, hur kan de då ge någon information om det som de representerar?
– Om vi inte ens kan vara säkra på att representationerna är orsakade av yttre
signaler, hur kan vi då överhuvudtaget betrakta dem som representationer?
Detta kan reduceras till tre grundläggande, filosofiska frågor:
1. Vad innebär det att representera? Vad är en symbol?
2. Hur förklaras innehållet hos mentala tillstånd?
3. Hur får språket mening, och vad bestäms den av? Interna eller externa faktorer?
- 9 -

Detta är frågor som bör redas ut, och min avsikt är nu att undersöka dessa under
antagandet av de neurovetenskapliga teorier som jag talade om. Men först vill jag i tur och
ordning fördjupa mig i de filosofiska teorierna bakom frågorna:
3.1) Symboler och representation
Vad innebär det att representera? En enhet som representerar någonting (står för
någonting) kallas vanligtvis för en symbol. Rent formellt så är en symbol en del av ett
formellt system. Ett sådant system grundas i sin tur på det väldefinierade logiska begreppet
formellt språk som utmärks av att det är formulerat utan någon referens till yttre objekt (det
vill säga till objekt utanför språket självt). Språkets beståndsdelar utgörs av tecken (tokens)
samt regler som anger hur dessa tecken får kombineras (man skulle kunna se det som ett
alfabet med en tillhörande grammatik). Dessa tecken är tänkta att fungera som symboler,
men kan inte räknas som sådana förrän de har fått en referens tilldelad. Denna referens
specificeras dock aldrig i själva språkdefinitionen (ett formellt språk måste vara möjligt att
beskriva fullt ut utan referenser till yttre objekt). Det är först vid en tolkning som tecknen
tilldelas referens och får symbolstatus (mer om det nedan). Om en tolkning av en sats
resulterar i att satsen uttrycker någonting som är sant (som överensstämmer med
verkligheten) så kallas tolkningen för en modell av satsen. När man talar om en mängd
satser så är en modell en tolkning som gör alla satserna sanna.
Ett formellt system är alltså ett system som är definierat i ett formellt språk. Detta
system kompletteras med en deduktionsapparat. Detta innebär rent konkret att man
specificerar vilka formler som skall utgöra axiom, samtidigt som man ger en definition av
härledningsregler för dessa axiom. Ett illustrativt sätt att se på dessa formella system är att,
som John Haugeland (1996/1997), betrakta dem som ett spel som går ut på att manipulera
tecken efter givna regler. Dessa tecken måste då, som nämnts, ha en referens för att kunna
betraktas som symboler. Haugeland talar i detta sammanhang om tolkade formella system: I
dylika system är tecknen symboler emedan de representerar någonting. De har blivit
tilldelade referenser i och med att det formella systemet har blivit tolkat (tolkningen anger
alltså vad symbolerna står för). När man konstruerar formella system så utformar man ofta
- 10 -

systemets härledningsregler utifrån vad symbolerna är tänkta att representera. Haugeland
illustrerar detta faktum med ett exempel som går ut på att han tänker sig en översättning av
ett antikt dokument som är författat på ett för oss okänt språk: Om nu någon, som ett
försök till översättning, föreslår ett översättningsschema som inte genererar någonting
vettigt (kanske bara en mängd ord utan sammanhang) så kommer vi förmodligen inte att se
att detta översättningsförslag som speciellt plausibelt. Om däremot schemat genererar
koherenta meningar, som dessutom verkar vettiga i relation till andra källor, så övertygas vi
vanligtvis om riktigheten hos förslaget. Haugeland menar att skälet till detta är att denna
översättning är att betrakta som en slags tolkning, och skriver apropå detta (s. 18):
Instead of saying what some system think or is up to, a translator says what some string of tokens
(symbols) mean. To keep the two species distinct, we can call the former intentional representation,
since it attributes intentional states, and the latter (translation) semantic interpretation, since it
attributes meaning (=semantics).
Vad han gör här är att han särskiljer mellan intentionala representationer (tankeinnehåll)
och språklig mening. Istället för att undersöka en talares tankeinnehåll så gör en
utomstående åhörare en tolkning som tillskriver mening till de uttalade symbolerna. Detta
leder oss in på fenomenen tankeinnehåll och språklig mening:
3.2) Tankeinnehåll
Ett utmärkande drag hos mentala tillstånd är att de har innehåll (content). Med detta
menas att de handlar om någonting, de representerar något. (Exempel: när man ser ett träd
så representerar ens perceptuella tillstånd detta träd.) Som Haugeland skriver (s. 4):
”intentionality is the character of one thing being ’of’ or ’about’ something else, for
instance by representing it, describing it, referring to it, aiming at it, and so on”. Denna
intentionalitet kan vara härledd eller ursprunglig, menar han. Tanken är här att artefakter
som böcker, bilder, med mera har härledd intentionalitet. De handlar om någonting därför
att vi som användare anser att de gör det; det är alltså vår tolkning som ligger till grund för
detta, varför deras intentionala egenskaper måste anses härledda (det vill säga härledda
från den ursprungliga—den som finns hos våra tankar). Han menar att orsaken till denna
- 11 -

skillnad står att finna i det faktum att artefakter med härledd intentionalitet inte gör
någonting med det de representerar; ”they never pursue goals, draw conclusions, make
plans, answer questions [...] they just sit there” (s. 7). Våra intentionala representationer,
däremot, är ofta orsak till dessa fenomen som här räknas upp, och bör därför räknas som
ursprungliga, enligt honom. Detta är alltså Haugelands syn på intentionalitet, ett synsätt
som, i likhet med Daniel Dennetts teorier, fokuserar på tillskrivning av intentionalitet
utifrån beteende.3 Det centrala tankesättet är här att man tillskriver mentala tillstånd till ett
system som uppvisar tecken på intentionalitet. I andra, mer traditionella filosofiska teorier
rörande intentionalitet, är det mest själva de mentala tillstånden som man är intresserad av
och inte så mycket det beteende som de ligger till grund för: Det är denna andra, inre,
aspekt (de intentionala egenskaperna hos de mentala tillstånden) som jag kommer att
intressera mig för här.
Någonting som är viktigt för förståelsen av intentionalitet är analysen av kognitiva
representationer, och hur dessa är relaterade till så kallade propositionella attityder
(propositional attitudes), det vill säga sådana fenomen som manifesteras i
trosföreställningar, önskningar med mera. För att exemplifiera kan man använda
begreppet ”regn”. När jag tänker på regn så innebär det (enligt denna uppfattning) att jag
har en kognitiv representation av regn. Denna representation är nu likadan, oavsett
karaktären hos mina tankar (jag kan tro att det regnar ute, jag kan önska att det ville regna,
jag kan vara rädd för att det skall börja regna, och så vidare). En bra metafor4 (som beskrivs
av Warfield & Stich, 1994, s. 4) för att illustrera detta förhållande mellan representation
och attityd är att tänka sig små lådor inne i huvudet, en för varje attityd. Om jag då tror att
det regnar ute så innebär det att jag har en representation av regn i min låda för
trosföreställningar, om jag önskar att det börjar regna så återfinns regn-representationen i
min önskelåda, och så vidare. Det verkar alltså som att representationer spelar en mycket
3. I Dennetts text ”True Belivers: The Intentional Strategy and Why it Works” (1981/1997), hävdar han, kortfattat, att man
känner igen ett intentionalt system (ett system med intentionala tillstånd) på dess rationella beteende.
4. Som dock bara skall uppfattas som en metafor, och inte tas som en bokstavlig beskrivning av medvetandets
mekanismer.
- 12 -

central roll i vårt tankeliv, precis som vi antog i avsnitt 2. Skillnaden mellan mening
(semantik) och innehåll (intentionalitet) kan nu åskådliggöras genom att man urskiljer olika
egenskaper hos de mentala tillstånden (representation + propositionell attityd). Exempelvis
tanken: ”Jag tror att solen skiner ute”. Den semantiska egenskapen utgörs då av
sanningsvillkoren hos satsen ”solen skiner” (som satisfieras av att solen faktiskt skiner),
medan den intentionala egenskapen manifesteras i det faktum att det mentala tillståndet
handlar om solsken (den mentala representationen representerar solsken). Kopplingen
mellan innehåll och mening kan nu beskrivas med den grundläggande tanken att det någon
säger är vad han menar. Det är alltså meningen hos den yttrade satsen visar innehållet hos
det mentala tillståndet5. Tag som exempel satsen ”det finns blommor i vasen”. Den som
yttrar denna sats har en trosföreställning vars innehåll motsvaras av satsens mening (nämligen
att det finns blommor i vasen). Detta knyter an till tanken att man, för att förstå meningen
hos (låt säga) satsen ”det regnar”, måste kunna tänka tanken att det regnar. För att detta nu
skall vara möjligt är det rimligt att tänka sig att det finns någonting i ens inre som
representerar sakförhållandet att det regnar.
Enligt denna uppfattning bör alltså ett mentalt tillstånd ses som en mental
representation kombinerat med en propositionell attityd. Detta mentala tillstånd har ett
innehåll som bestäms av den mentala representationen och som visas genom den språkliga
meningen hos ens yttranden. Denna egenskap, att ha ett innehåll, är vad som kallas för
intentionalitet.
3.3) Språklig mening
Ovanstående diskussion är relaterad till filosofiska meningsteorier, det vill säga teorier som
tagits fram vid studiet av språkets meningsaspekter. De traditionella frågor som behandlas
av dessa teorier är: Hur får ett språk mening? Hur får språkanvändarna kännedom om
denna mening? Vad är relationen mellan de språkliga uttrycken och det som de används
5. Denna ståndpunkt är inspirerad av Gilbert Harmans tankegångar, och är inte helt okontroversiell. För vidare
diskussion, se Pagins skrift ”Moderna meningsteorier” (och, naturligtvis, Harmans egna texter).
- 13 -

för att utsäga någonting om? (Det vill säga; vad innebär det att referera?) Michael Dummett
(1976) redogör för några traditionella svar på dessa frågor, svar som kan sammanfattas som:
en sats mening = dess sanningsvillkor
ett ords mening = dess bidrag till satsens sanningsvillkor
Konsekvensen av en sådan uppfattning blir då en meningsteori som bygger på
sanningsbegreppet: Att förstå en sats är liktydigt med att känna till satsens sanningsvillkor.
Något som talar emot en sådan uppfattning är Hilary Putnams tankegångar så som de
beskrivs i hans text ”The meaning of ’meaning’” (1975/2002). Kärnan i dessa tankegångar är
två uppfattningar som Putnam menar inte är förenliga:
1. Ett ords mening bestämmer dess sanningsvillkor.6
2. Att känna till ett ords mening är detsamma som att befinna sig i ett visst mentalt
tillstånd.
Det Putnam gör är att visa att dessa två påståenden inte kan vara sanna samtidigt. Detta
genom att konstruera tankeexperiment där språkanvändaren är okunnig om ordens
”egentliga” mening (det vill säga, deras referens) men ändå använder dem på samma vis
(och därmed befinner sig i samma mentala tillstånd) som en användare med kännedom om
den korrekta meningen (referensen). Han visar alltså att det går att föreställa sig situationer
där ovanstående påståenden inte är sanna samtidigt, vilket implicerar att man måste
förkasta något av dem. Han menar att det är mest rimligt att förneka påstående 2, vilket då
resulterar i uppfattningen att mening inte kan finnas ”i huvudet” (åtminstone inte helt och
hållet). Detta synsätt brukar benämnas externalism.
3.4) Meningsteorier
Finns det då någon filosofisk meningsteori som är kompatibel med de neurovetenskapliga
teorier som diskuterades i avsnitt 2? Där såg vi ju att även om vi inte logiskt kan koppla de
6. Putnam talar egentligen om ordens extension (mängden av alla objekt som ordet refererar till), vilket är ekvivalent i
sammanhanget eftersom sanningsvillkoren bestämmer extensionen.
- 14 -

kognitiva representationerna till omgivningen så verkar de spela en viktig roll för våra
tankeprocesser. Hur är då detta relaterat med fenomenet mening? Putnams åsikt är ju att
språklig mening i allra högsta grad är beroende av omgivningen och dess beskaffenhet.
Men vilken roll har då de kognitiva representationerna? Om de nu är så betydelsefulla för
våra tankeprocesser, kan de då vara betydelselösa i språklig kommunikation? Det finns
dock filosofiska teorier som bejakar bägge aspekter, både objektiv språklig mening och
subjektiva inre begrepp. Ett exempel på en sådan teori är Conceptual Role Semantics:
3.4.1) Conceptual Role Semantics
Conceptual Role Semantics (CRS) förespråkas bland annat av Ned Block i hans text
”Advertisement for a semantics for psychology” (1994). Den teori som han här talar om, en
så kallad tvåfaktor-variant, är inspirerad av Putnams diskussioner (som ju säger att mening
inte både kan finnas ”i huvudet” och bestämma referens). På grundval av denna insikt delar
Block med sin CRS-teori in meningsbegreppet i två olika komponenter; en ”inre” (narrow)
komponent som behandlar de inre representationernas inbördes roller, samt en ”yttre”
(wide) komponent som har med fastställandet av dessa representationers referens att göra.
Exakt hur den yttre komponenten är beskaffad specificeras inte av Block, och han ägnar
det inte mycket uppmärksamhet. Därmed lämnar han här fältet öppet för en kombination
med flera olika traditionella meningsteorier; ”those who are so inclined could suppose it to
be elucidated by a causal theory of reference or by a theory of truth-conditions” (s. 93).7
Den inre komponenten, däremot, redogör han för mer i detalj. Han kallar den för en
”conceptual role component”, det vill säga en komponent som är uppbyggd av inre
begrepp och deras inbördes roller och som utgör mekanismen bakom våra tankeprocesser.
Om detta skriver han (s. 93):
The internal factor, conceptual role, is a matter of the causal role of the expression in reasoning and
deliberation and, in general, in the way the expression combines and interacts with other expressions
so as to mediate between sensory inputs and behavioral outputs. A crucial component of a sentence’s
7. Min tolkning är här att han anser denna yttre komponent motsvara den traditionella synen på mening (det vill säga, den
som behandlas i meningsteorier grundade på sanningsbegreppet och/eller kausal referens).
- 15 -

conceptual role is a matter of how it participates in inductive and deductive inferences. A word’s
conceptual role is a matter of its contribution to the role of sentences.
Det intressanta är här alltså de inre begreppens kausala roller, det vill säga de roller som
spelar roll vid härledningar (deduktiva och induktiva), beslutsfattande, och dylika
processer.
Hur är då detta relaterat till representationernas fenomenologiska aspekter som vi
talade om i avsnitt 2? Finns det något utrymme för en fenomenologisk komponent inom
ramen för CRS? Block redogör för en i sammanhanget intressant variant som går under
namnet Procedural Semantics (PS). Enligt Block är denna teori lik CRS, och om dess
förespråkare skriver han (s. 95):
... procedural semanticists sometimes sound as if they want to take phenomenal terms as primitives
whose meaning is given by their ”sensory content,” while taking other terms as getting their meanings
via their computational relations to one another and to the phenomenal terms as well [...] It should be
clear that this is a ”mixed” conceptual role/phenomenalist theory and not a pure conceptual role
theory.
Detta visar då att det finns alternativ som är kompatibla med de neurovetenskapliga rönen,
och som förklarar de kognitiva processerna och deras fenomenologiska karaktär samtidigt
som språkets objektiva mening bejakas. Det verkar alltså vara möjligt att konstruera en
filosofisk meningsteori som gör en skarp distinktion mellan en inre och en yttre
komponent, och som beskriver de kognitiva representationerna på ett sådant vis att de
logiskt frikopplas från omvärlden (det vill säga, visas vara logiskt oberoende av yttre
fenomen). Jag tänker här inte säga mer om exakt hur en sådan teori borde vara beskaffad,
utan tänker nöja mig med denna skiss som åtminstone visar att en sådan teori är möjlig.
3.5) Diskussion
Hur är då CRS relaterat till den föregående diskussionen? Hur skall CRS interna begrepp
betraktas? Är de symboler? Något som verkar rimligt är att likställa dessa begrepp med just
de kognitiva representationer som det talades om i avsnitt 2. (Det var ju möjligheten till
detta som gjorde CRS lockande till att börja med.) Sett ur ett formellt perspektiv så skulle
- 16 -

då dessa kognitiva representationer (CRS inre komponent) kunna ses som tecken med
tillhörande manipuleringsregler i ett formellt system. En tolkning av detta formella system
skulle då innebära tilldelning av referens till tecknen och (om tolkningen är sann) utgöra
en modell av det inre systemet. De kognitiva representationerna skulle då få referenser,
och denna modell skulle då kunna sägas motsvara CRS yttre komponent, den som
modellerar just relationen mellan den inre komponenten och omgivningen.
Vilken roll har då de kognitiva representationernas fenomenologiska aspekter? Som
vi såg tidigare så finns det större utrymme för en fenomenologisk komponent i en PS-
variant av CRS. Detta är ett skäl till att fokusera på just en sådan variant i sökandet efter en
passande teori, eftersom det möjliggör konstruktionen av en teori som tilldelar de
kognitiva representationerna associerade fenomenologiska upplevelser (som ju annars
lämnas oförklarade). Ett sätt att betrakta en dylik teori (som lämnar utrymme för
fenomenologiska upplevelser) är att se den fenomenologiska komponenten som en egen
tolkning av ens egna formella system. Med detta avses ett synsätt liknande det som anförs av
P. N. Johnson-Laird (1983, kap. 11). Han är en förespråkare för en variant av PS, en variant
som i hans tappning relaterar språket till en mental modell, snarare än till omgivningen.
Hans åsikt är även att dessa mentala modeller kan innehålla element som korresponderar
med objekt i omgivningen, eller snarare med objekt i vår uppfattning av omgivningen.
(Elementens egenskaper och deras inbördes relationer motsvarar då vår uppfattning om
det sakförhållande som den mentala modellen är tänkt att representera.) Min tanke är nu
att analogt med Johnson-Lairds koppling mellan språket och en mental modell8 införa en
liknande relation mellan de kognitiva representationerna och de fenomenologiska
upplevelser som de orsakar. Dessa upplevelser skulle då tjäna som en modell av det
formella system som utgörs av de kognitiva representationerna och deras inbördes
relationer, på samma vis som Johnson-Lairds mentala modeller utgör modeller för ens
språk. Det system som hjärnan utgör skulle därmed innefatta mer än bara ett formellt
8. Som i sig är en parallel till den gängse modellteoretiska uppbyggnaden: Formellt system—Modell—Omgivning.
Skillnaden ligger i att de mentala modeller som Johnson-Laird talar om utgörs av verkligt existerande mentala tillstånd
istället för abstrakta konstruktioner som de i vanlig modellteoretisk semantik.
- 17 -

system (eftersom de fenomenologiska upplevelserna då kommer att ligga utanför det rent
formella), och just därför skulle man här kunna använda sig av uttrycket ”tolka sitt egna
formella system” (de fenomenologiska upplevelserna utgör då själva tolkningen, modellen
av systemet). I kontrast till den ”riktiga” modellen, det vill säga de kognitiva
representationernas ”korrekta” referenser, så skulle denna upplevda tolkning då utgöras av
ens tänkta referenser (det man tror att ens kognitiva representationer refererar till).
Resultatet skulle då bli att ens fenomenologiska upplevelser skulle bestå av föreställningar
om omgivningen, alltså just sådana simuleringar som Llinás och Paré anser vara evolutionärt
viktiga och flitigt använda av hjärnan. Det är alltså vår medfödda verklighetsemulator som
genererar dessa upplevda bilder som tjänar som våra privata tolkningar av våra kognitiva
representationer. Detta leder oss fram till en tvåfaktorteori, precis som CRS: Dels får vi en
yttre faktor som utgörs av de kognitiva representationernas riktiga referens (det är denna
objektiva referens som det talas om i traditionella meningsteorier, exempelvis hos Putnam)
och dels en inre faktor som utgörs av själva de kognitiva representationerna, deras
inbördes roller, samt den egna trosföreställningen om deras referens (den
fenomenologiska aspekten). På så vis bibehålls det logiska oberoendet mellan yttre och
inre faktorer, och vi får en teori som är kompatibel med Putnams externalism samtidigt
som den erkänner vikten av våra inre begrepp och upplevelser.
4) Sammanfattning och slutsats
Ett syfte med uppsatsen var att redogöra för hjärnans förmåga att representera
omgivningen genom en undersökning av de kognitiva representationer som den arbetar
med. Detta mot bakgrund av neurovetenskapliga rön som hävdar att dessa kognitiva
representationer till stor del är internt genererade av hjärnan själv, och därmed logiskt
oberoende av omgivningen—frågan var då på vilket sätt de i sådana fall kan anses vara
representationer av omgivningen överhuvudtaget. Detta som ett led i en större
frågeställning: Är det möjligt att utarbeta en filosofisk teori som är kompatibel med ovan
nämnda neurovetenskapliga rön, och hur bör denna teori i sådana fall vara beskaffad?
- 18 -

En genomgång av de aktuella neurovetenskapliga teorierna visade att hjärnan
verkar arbeta med hjälp av kognitiva representationer, och att dessa är associerade med
fenomenologiska upplevelser som hjärnan genererar utifrån medfödda mekanismer.
Filosofiskt viktigt var även att dessa representationer inte med nödvändighet är orsakade
av inkommande signaler då hjärnan utgör ett självaktiverande system med inneboende
förmåga att på egen hand generera representationer.
I syfte att finna en filosofisk meningsteori som var kompatibel med dessa
neurovetenskapliga rön gick jag över till att diskutera tre filosofiska frågor, vilka jag
utredde i tur och ordning. Dessa frågor var:
1. Vad innebär det att representera? Vad är en symbol?
2. Hur förklarar man innehållet hos mentala tillstånd?
3. Hur får språket mening, och vad bestäms den av?
Slutsatsen av denna utredning blev att vi bör koncentrera vårt sökande till en teori som
bejakar både yttre och inre aspekter, det vill säga en teori som behandlar objektiv språklig
mening likväl som inre, kognitiva representationer.
En lovande kandidat tycktes utgöras av Ned Blocks Conceptual Role Semantics.
Denna teori delar upp meningsbegreppet i en yttre och en inre komponent där den inre
utgörs av begrepp och deras inbördes roller medan den yttre hanterar deras relation till
omgivningen. Detta verkade passa bra med mitt sökande efter en filosofisk teori som gör
yttre och inre fenomen logiskt oberoende av varandra (för att vara kompatibelt med de
neurovetenskapliga teorierna), och jag dristade mig nu att likställa teorins ’begrepp’ med
de kognitiva representationer jag talat om innan. En ännu bättre kandidat hittades sedan i
teorivarianten Procedural Semantics, en variant som även gav utrymme för de
fenomenologiska aspekterna som de neurovetenskapliga teorierna tycks förutsätta.
Vidare diskussion visade att man kan se dessa meningsteorier som formella system
vars tecken och manipuleringsregler utgörs av de kognitiva representationerna och deras
inbördes roller. Detta system ges då mening av en tolkning som tilldelar referens till
symbolerna. En viktig komponent återstod dock: Var i teoribygget får man rum med de
- 19 -

fenomenologiska upplevelserna? Influerad av vissa tankar hos Johnson-Laird införde jag
här det något vågade synsättet att betrakta dessa fenomenologiska upplevelser som egna
tolkningar av ens egna formella system, det vill säga synsättet att de kognitiva
representationerna är relaterade till fenomenologiska upplevelser som tjänar som
tolkningar av dessa representationer.
Vilka slutsatser kan nu dras? I vilken mån kan de kognitiva representationerna
sägas representera? Som vi har sett så finns det två aspekter på deras representation. Om
man betraktar dem som delar av ett formellt system så har detta system dels en korrekt
referens genom en objektiv tolkning av systemet, och dels en subjektiv referens genom
egna trosföreställningar rörande denna referens. Det man traditionellt menar när man
talar om att språkliga uttryck refererar är det som jag benämner objektiv referens, men jag
menar att även den subjektiva tolkningen är viktig att ta hänsyn till. Lyckligtvis verkar det
inte vara omöjligt att konstruera en filosofisk meningsteori som tar hänsyn till bägge dessa
aspekter, både yttre och inre. Här finns olika varianter, men någon form av Procedural
Semantics verkar vara lämplig att utgå från. Om man är intresserad av att finna en
filosofisk teori som förklarar nämnda neurovetenskapliga rön så bör forskningen fokusera
på denna typ av meningsteorier.
- 20 -

5) Litteratur
Bickle, J. (1997) From sensory neuroscience to neurophilosophy: reflections on Llinás and
Churchland’s Mind-Brain Continuum. Philosophical Psychology, 10, 523‒530.
Block, N. (1994) Advertisement for a semantics for psychology. I: S. P. Stich och T. A. Warfield
(red:er) Mental representation : a reader (ss. 81‒141). Oxford: Basil Blackwell Ltd.
Dennett, D. C. (1981/1997) True believers: the intentional strategy and why it works. I: J. Haugeland
(red.) Mind design II (ss. 57‒79). Cambridge, MA: The MIT Press.
Dummett, M. (1976) What is a theory of meaning? (II) I: G. Evans och J. McDowell (red:er) Truth
and meaning (ss. 67‒137). Oxford: Oxford University Press.
Haugeland, J. (1996/1997) What is mind design? I: J. Haugeland (red:er) Mind design II (ss. 1‒28).
Cambridge, MA: The MIT Press.
Johnson-Laird, P. N. (1983) Mental models. Cambridge, UK: Cambridge University Press.
Llinás, R. (1987) ’Mindness’ as a functional state of the brain. I: C. Blakemore och S. Greenfield
(red:er) Mindwaves (ss. 339‒358). Oxford: Basil Blackwell Ltd.
Llinás, R. & Paré, D. (1996) The brain as a closed system modulated by the senses. I: R. Llinás och
P. S. Churchland (red:er) The mind-brain continuum (ss. 1‒18). Cambridge, MA: The MIT
Press.
- 21 -

Merzenich, M. M. & deCharms, R. C. (1996) Neural representations, experience and change. I: R.
Llinás och P. S. Churchland (red:er) The mind-brain continuum (ss. 61‒81). Cambridge, MA:
The MIT Press.
Pagin, P. (1994) Moderna meningsteorier. Filosofisk tidskrift, 1, 3‒25
Putnam, H. (1975/2002) The meaning of ”meaning”. I: Chalmers D. J. (red:er) Philosophy of mind:
classical and contemporary readings (ss. 581‒596). Oxford: Oxford University Press.
Warfield, T. A. & Stich, S. P. (1994) Introduction I: S. P. Stich och T. A. Warfield (red:er) Mental
representation : a reader (ss. 81‒141). Oxford: Basil Blackwell Ltd.
- 22 -