Polemik mot
D.M. Armstrongs
egenskapsrealism
-En undersökning av
predikatnominalismens
försvarsmöjligheter
Av Andreas Chatzopoulos, 2003
C-Uppsats vid
Filosofiska institutionen,
Lunds Universitet
Handledare: Ingar Brinck

Innehållsförteckning
1) Inledning s.3
1.1) Bakgrund s.3
1.2) Stipuleringar och definitioner s.4
1.2.1) Universalier och partikulärer s.4
1.2.2) Reell existens, realism och nominalism s.4
1.2.3) Predikat s.4
1.2.4) Medvetande s.5
1.3) Syfte och metod s.5
1.3.1) Predikat/begrepps-nominalism s.6
1.3.2) Klassnominalism s.7
1.3.3) Likhetsnominalism s.8
2) Utredning: Genomgång av Armstrongs motargument s.10
2.1a) Resonemang 1:
Predikatnominalismen genererar en infinit regress s.10
2.1b) Bemötande av resonemang 1 s.11
2.2a) Resonemang 2:
Predikatmodellen är ofullständig: ontologin behöver mer s.12
2.2b) Bemötande av resonemang 2 s.14
2.3a) Resonemang 3:
Kausalitetsbegreppet kräver inneboende egenskaper s.15
2.3b) Bemötande av resonemang 3 s.16
3) Sammanfattning och slutdiskussion s.19
3.1) Empirisk eller metafysisk förklaringsmodell?
Transcendental idealism verkar passa in s.20
3.2) Exempel på en annan nominalistsyn: Quine s.21
4) Litteratur s.23
2

1) Inledning
1.1) Bakgrund
Denna uppsats handlar väsentligen om vad som ibland kallas för
universaleproblemet. Detta går som bekant tillbaka till Platon och hans funderingar
kring en idévärld. Armstrong ger en väldigt kärnfull sammanfattning av själva
huvudproblemet:1 Han använder sig av en (tydligen) allmänt accepterad distinktion
som härstammar från C.S. Peirce; distinktionen mellan tecken [token] och typ [type].
Han introducerar problemet med en illustration av ordet ”the” som är tryckt på två
olika ställen på boksidan. Han frågar sig nu hur många ord det finns i denna
illustration. Uppenbarligen finns det två svar på den frågan, som båda är lika
korrekta: ”Det finns två ord här” och ”Det finns ett ord här.” Han analyserar nu detta
med hjälp av ovan nämnda Peirce-terminologi och kommer till slutsatsen att
illustrationen innehåller två tecken av samma typ. Man kan utan svårighet acceptera
denna analys och förstå att denna terminologi är mycket användbar på objekt ute i
världen, menar han. Frågan är bara hur begreppet ”samma typ” ska tolkas. Menar
man här strikt identitet, eller talar man om någon mer vardaglig (Vad Armstrong kallar
för ”loose and popular sense.”2) betydelse av ordet ”samma”? De filosofer som
genom historien har hävdat strikt identitet kallas, fortsätter han, för realister och de
tror alltså att det verkligen existerar någonting sådant som universalier och att de två
partikulära objekten då verkligen är av samma typ i ordets striktaste mening: de är
instanser av ett och samma universale3. Om man å andra sidan tror på den mera
vardagliga betydelsen, ja då är man vad som traditionellt brukar kallas för nominalist.
Då är de två partikulärerna av samma typ i en mer vardaglig mening av ordet
samma, alltså inte alls menandes strikt identitet, utan snarare likadan - i den mening
som man använder ordet i satsen: ”Soldaterna hade samma uniform.” Detta är alltså
själva kärnproblemet, alltså det som har varit föremål för debatt alltsedan Platon
fäste uppmärksamheten på det. Det är om det problem som denna uppsats handlar,
och i synnerhet Armstrongs analys av det.
1 D.M. Armstrong, Universals, An Opinionated Introduction, ss.1-7
2 Ibid. s.4
3 Det som traditionellt kallas idéer [eidos] av Platon (vilket snarare borde översättas med former enligt
nutida språkbruk).
3

1.2) Stipuleringar och definitioner
Definitioner av de begrepp jag kommer att använda mig av i denna uppsats:
1.2.1) Universalier och partikulärer
Jag kommer i denna uppsats att använda mig av termen universalier, och med den
åsyfta egenskaper och relationer (som alltså bägge skall ses som en underavdelning
till universalekategorin4). Detta motsvarar, tror jag, den vanliga användningen av
ordet (kallas även ofta för 'allmänbegrepp' på svenska).Vidare kommer jag med
termen partikulärer att syfta på de enskilda objekt som är exempel på instanser av
dessa universalier. Jag kommer även kort att beröra abstrakta partikulärer, och
åsyftar då (och endast då) partikulära egenskaper och relationer (ett typexempel på
sådana är troper i tropteorier).
1.2.2) Reell existens, realism och nominalism
När jag i uppsatsen talar om reell existens av universalier, så menar jag en existens
oberoende av några medvetanden. Ett klassiskt exempel på en teori som omfattar en
tro på en sådan existens är Platons teori om idévärlden. En sådan tro kallas vanligen
för realism och jag kommer att använda denna term i det syftet. Dock behöver inte en
företrädare för en realistisk ståndpunkt nödvändigtvis tro på en Platonsk idévärld;
Platons tankebygge är ett exempel på en realism, men inte den enda möjliga.
Armstrong förespråkar exempelvis en annan realism som han betecknar
'vetenskaplig', och som kan sägas vara väldigt Aristotelisk till sin natur då den
betonar objektens inneboende egenskaper. Den motsatta ståndpunkten, en som
förnekar reell existens av universalier, kommer jag att kalla för nominalism (också det
i enlighet med termens vanliga betydelse).
1.2.3) Predikat
Jag kommer att följa Armstrongs definition av predikat. Han gör en distinktion mellan
predikat och deras innehåll. Man kan, hävdar han, se på predikat på två sätt:
antingen som delar av satser [sentences], eller som delar av propositioner
(meningsinnehållet hos satser).5 Han vill inte se predikat som delar av propositioner
(dessa kallar han istället för propositionella predikat), utan vill istället definiera
4 Oftast kommer jag att använda 'egenskaper' synonymt med universalier (eftersom 'relationer' med
lite god vilja ofta kan skrivas om som egenskaper). Detta gäller förstås inte när jag talar om partikulära
egenskaper (eftersom universalier per definition inte kan vara partikulära).
5 Av vilket för övrigt följer att han inte anser satser och propositioner vara ekvivalenta.
4

predikat som delar av satser, och kallar dem då för lingvistiska entiteter.
Propositionella predikat skall då ses som meningen hos (lingvistiska) predikat; alltså
(de lingvistiska) predikatens innehåll. (Analogt med hur innehållet i en tanke kan
sägas vara meningen hos den individuella tanken.) Han definierar alltså predikat som
lingvistiska entiteter, och propositionella predikat som dess mening6, och denna
definition kommer även jag att använda mig av.
1.2.4) Medvetande
Tyvärr finns det i svenskan ingen egentlig motsvarighet till engelskans mind, men jag
kommer i denna uppsats att låta begreppet medvetande ha denna betydelse.
1.3) Syfte och metod
Syftet med denna uppsats är att undersöka vilka möjligheter en predikatnominalist
har att utifrån sitt predikatnominalistiska perspektiv bemöta Armstrongs kritik. Tanken
är att en predikatnominalist som lyckas tillintetgöra Armstrongs invändningar mot
predikatnominalismen inte har några bindande skäl att överge sin
predikatnominalism till förmån för Armstrongs egenskapsrealism (det vill säga,
Armstrong ger honom inga sådana skäl). Han har i ett sådant läge tvärtom starkare
skäl att hålla fast vid sin predikatnominalism om han ansluter sig till Ockhams princip:
att inte anta mer än vad som är nödvändigt för att förklara fenomenen. En
predikatnominalist har en sparsammare ontologi än Armstrong eftersom
predikatnominalisten endast erkänner reell existens av partikulärer medan
Armstrong, utöver detta, även postulerar reell existens av egenskaper och relationer.
Om predikatnominalisten då kan visa att Armstrongs motargument inte håller så ger
Armstrong honom inga bindande skäl att överge sin mer sparsamma ontologi
eftersom predikatnominalismen är tillräcklig för att förklara fenomenen.
Det finns flera inriktningar som kan kallas nominalistiska. Eftersom denna uppsats
helt inriktar sig på Armstrongs analyser, så kommer jag att använda mig av hans
indelning av dessa olika inriktningar. Som sagt så kommer jag att utgå från
predikatnominalismen då det är den nominalistvariant som ger den sparsammaste
ontologin (dock så ger begreppsnominalismen ger en likadan ontologi, mer om det
nedan). För att påvisa detta så är det nödvändigt att helt kort redogöra för
6 D.M. Armstrong, Universals and Scientific Realism Vol. 1, ss.3-6
5

Armstrongs indelningar av nominalistvarianter och hans resonemang bakom.
Observera att detta som sagt är Armstrongs definitioner; det kan mycket väl finnas
(och finns) andra filosofer som med samma beteckningar syftar på någonting annat
med något annorlunda definitioner (som så ofta inom filosofin).
1.3.1) Predikat/begrepps-nominalism [Predicate/concept Nominalism]
Armstrongs definition av predikat som lingvistiska entiteter måste innebära att dessa
endast existerar i medvetandets tankar som element i vårt språk. Hans definition av
predikatnominalismen lyder:
A Predicate Nominalist, as I will define the term, is one who holds that for a token to be
an instance of a certain type, be of a certain kind or sort, is for a certain predicate, a
linguistic entity, to apply to or be true of the token.7
Han föredrar dock att uttrycka det som att ett predikat appliceras på [applies to] ett
objekt snarare än att det skulle vara sant om objektet.8 Det är alltså medvetandet
som applicerar predikat på objekten. Det verkar alltså som att närvaron av (minst) ett
medvetande är nödvändigt för att ett predikat skall appliceras. Detta tycks även vara
Armstrongs åsikt då han anser detta faktum vara till nackdel för
predikatnominalismen:
Predicate Nominalism suffers from another disadvantage [...] Classes are always there
whether human beings are there or not. [...] unlike classes, predicates may not be
available.9
Eftersom nu predikatnominalisten anser att universalier utgörs av predikat som
appliceras på objekt så måste det följa att närvaron av (minst) ett medvetande är
nödvändig för att universalier skall erhållas. Jag kommer att uttrycka detta som att
det behövs (minst) ett predikatsapplicerande medvetande för att erhålla universalier.
Det är oklart om Armstrong med sin definition även menar att ett
predikatsapplicerande medvetande måste uppmärksamma objektet för att ett
universale skall erhållas.Helt klart är åtminstone att detta synsätt är en rimlig
världsuppfattning för en predikatnominalist, vilket en närmare analys visar.10 Detta
7 D.M. Armstrong, An Opinionated Introduction, s.10
8 D.M. Armstrong, Universals and Scientific Realism Vol. 1, s.6
9 D.M. Armstrong, An Opinionated Introduction, s.11
10 Ett medvetande uppfattar ett objekt (eller rättare sagt, uppfattar sinnesdata som härstammar från
objektet) och applicerar ett predikat på objektet (sinnesdatan). Exempelvis när ljusvågor med en viss
våglängd (motsvarande, låt säga, färgen ’röd’) når våra ögon: den speciella sinnesdatan motsvarande
6

predikatnominalistiska synsätt är mycket viktigt för återstoden av denna uppsats då
bemötandet av Armstongs kritik i mångt och mycket vilar på det. Jag kommer därför
att inlemma detta synsätt i min definition av predikatnominalismen och använda det
då jag påvisar predikatnominalistiska invändningar mot Armstrongs kritik. Detta skall
ses som en implikation: om detta är en rimlig definition av predikatnominalism så kan
en sådan predikatnominalist bemöta mycket av Armstrongs kritik. Jag kommer att
återkomma till denna fråga i min slutdiskussion.

Skillnaden mellan predikat och begreppsnominalismen utgörs av det faktum att
predikatnominalismen fokuserar på språket med sitt hävdande att universalier
egentligen är (språkliga) predikat, medan begreppsnominalismen vill reducera
universalier till begrepp i vårt medvetande. Resultaten av det begreppsnominalistiska
synsättet blir liknande: ett begreppsapplicerande medvetande behövs för att erhålla
universalier. Möjligheten finns att förespråka bägge uppfattningarna samtidigt: man
kan vara predikatnominalist och samtidigt hävda att vårt språk kan reduceras till
begrepp i medvetandet -predikaten refererar då till (är symboler för) de motsvarande
begreppen.
1.3.2) Klassnominalism [Class Nominalism]
När Armstrong talar om klassnominalism så syftar han på försöket att förklara
universalier med hjälp av klasstillhörighet, att ett objekt måste vara medlem av en
viss klass för att vara av en viss sort. Våra universalier är alltså ekvivalenta med
vissa klasser.11 Att exempelvis ett objekt är en elektron innebär att det är en medlem
av klassen av elektroner. Dock hävdar han i sin analys av begreppet att klasser, (som
han hävdar att klassnominalister uppfattar dem), måste behandlas som någonting
mer än de medlemmar som utgör dem;
denna våglängd når medvetandet som då applicerar färgen ’röd’ på sinnesdatan, och vi upplever att vi
ser någotning rött. En förutsättning för att detta applicerande skall äga rum är ju då först och främst att
ljusvågorna överhuvudtaget når ögonen. Om de av någon anledning inte skulle nå ögonen
(exempelvis om vi blundar) så kommer ju heller ingen sinnesdata in till medvetandet och ingen
applicering äger således rum. Alltså måste medvetandet uppfatta objektet (sinnesdatan måste komma
in till medvetandet) för att en applicering skall ske.
11 Dock motsvaras inte alla möjliga klasser av ett universale, vilket är en av Armstrongs invändningar
mot det klassnominalistiska tankesättet. Denna diskussion blir dock inte aktuell här.
7

Nevertheless, as classes are employed by the Class Nominalist, they do
become mysterious entities because they have to be treated as entities
different from the aggregate or heap of the members of these
classes.12 '
Han når denna slutsats med ett klassnominalistiskt exempel: Anta att arméer utgörs
av soldater och att soldater bara existerar som delar av arméer. Arméer är inte i sig
själva soldater. "a är en armé" tolkas av klassnominalisten som: "a är en medlem i
klassen av arméer" medan "b är en soldat" tolkas som "b är en medlem i klassen av
soldater". Betänk nu, säger han, konsekvenserna av dessa analyser ifall klasser
skulle vara identiska med sina medlemmar: Isåfall skulle klassen av alla arméer vara
identisk med klassen av alla soldater. Då skulle det följa att a (en armé) är en
medlem av klassen av alla soldater, och därför är en soldat. På samma vis kan man
visa att b (en soldat) är en armé. Som synes ger detta resonemang absurda resultat.
Alltså kan inte en klass vara ekvivalent med sina medlemmar, resonerar han.13 Och
då kan inte heller ett universale vara ekvivalent med klassens medlemmar, utan
någonting ytterligare måste antas. Följden av allt detta blir då en ontologi som
innehåller någonting mer än bara de partikulärer som innehar klassmedlemskap
vilket alltså är Armstrongs uppfattning av klassnominalismen.
1.3.3) Likhetsnominalism [Resemblance Nominalism]
Armstrong ser likhetsnominalism som en teori som analyserar universalier i termer av
likhetsrelationer mellan partikulärerna. I och med denna definition av
likhetsnominalismen så hamnar han i den uppfattningen att likhetsnominalismen
(precis som klassnominalismen) måste inkludera mer i sin ontologi än enbart dessa
yttervärldens partikulärer. Denna uppfattning grundar sig i ett, som Armstrong ser
det14, mycket viktigt faktum hos likhet; nämligen att han ser det som en intern,
snarare än extern relation. Det betyder att en relation mellan två objekt skall ses som
intern om denna relation beror på de ingående objektens inneboende natur.
Relationen skall alltså hålla i varje möjlig värld där dessa objekt (med respektive
inneboende natur) förekommer. Externa relationer har inte denna nödvändighet.
Dessa relationer vilar inte på objektens inneboende natur, utan på speciella yttre
omständigheter i den aktuella världen (exempelvis spatiala relationer). Man kan då
12 D.M. Armstrong, Universals and Scientific Realism Vol. 1, s.29
13 Ibid. ss.29-30
14 Detta är en uppfattning som han kommer fram till på senare år, och som därför inte finns med I hans
tidigare skrifter.
8

se att med denna Armstrongska definition på interna och externa relationer så blir
likhetsrelationer interna.15 Armstrongs slutsats blir således att likhet är beroende av
den inneboende naturen hos de ingående objekten. Dock kan inte, påpekar han,
likhetsnominalisten se denna inneboende natur som universell utan blir tvungen att
se den som en partikulär:

What the Resemblance Nominalist must say, I think, and what is to his
advantage to say is that resemblances do flow from the natures of the
resembling things, but that these natures are not universal but particular.
The natures are particular but are such that a and b must resemble to a
certain degree. Given this nature, they resemble to this degree in every
possible world in which they are both found.16
I vilket fall som helst så måste likhetsnominalisten enligt Armstrong anta någonting
mera i sin ontologi än enbart partikulärer; han måste även inkludera abstrakta dito för
att teorin skall hålla. Alltså den roll som troper intar i tropteorier (som kan sägas vara
det moderna resultatet av ett likhetsnominalistiskt tänkande).
Av dessa Armstrongs definitioner av nominalistvarianter så är det då predikat och
begreppsnominalismen som är intressantast för min uppsats, eftersom de ger den
sparsammaste ontologin. (De förutsätter ju endast reell existens av partikulärer
medan varken klass eller likhetsnominalismen klarar sig med det utan måste tillfoga
någonting ytterligare till sin ontologi.) Det är på grund av detta som jag har valt att
bemöta Armstrong utifrån ett predikatnominalistiskt perspektiv17 och jag kommer
endast att behandla hans argument mot predikatnominalismen varvid jag lämnar de
andra nominalistformerna därhän.
15 D.M. Armstrong, Universals, An Opinionated Introduction, ss.43-4
16 Ibid. s.44
17 Eftersom predikat och begreppsnominalismen är lika ontologiskt sett, så kommer jag att behandla
dem som en och samma inriktning, och endast tala om predikatnominalism. (Vilken av de två
inriktningarna som sedan är att föredra är en diskussion som hamnar utanför ämnet för denna
uppsats.) Det skall alltså ses som underförstått att de slutsatser som nås likväl gäller
begreppsnominalismen.
9

2) Utredning: Genomgång av Armstrongs motargument.
Jag ämnar här gå igenom Armstrongs argument mot nominalismen och bemöta dem
ur ett predikatnominalistiskt perspektiv. Jag har tyckt mig kunna urskilja tre
huvudsakliga slags resonemang i hans argumentering, vilka alla tycks återkomma i
en eller annan form i hans skrifter. Jag har valt ut de argument som bäst åskådliggör
dessa resonemang, och refererar dem nedan tillsammans med mina bemötanden av
dem:
2.1a) Resonemang 1:
Predikatnominalismen genererar en infinit regress
Om, som predikatnominalisten hävdar, universalier utgörs av predikat som
korresponderar med partikulärerna, så kan det ju inte vara godtyckligt vilka predikat
som korresponderar med vilka partikulärer, menar Armstrong. Detta måste ju ske i
enlighet med det sätt på vilket partikulärerna påverkar våra sinnesorgan; olika
partikulärer påverkar ju sinnesorganen på olika sätt. Men, menar Armstrong nu,
dessa olika sätt för påverkan är ju egentligen olika slags sätt [different sorts of way].
Han ställer sig nu frågan ifall dessa olika slags sätt inte måste bero på
partikulärernas inneboende natur, och hur en predikatnominalist isåfall kan förklara
denna skillnad hos naturen. Han menar här att predikatnominalisten inte kan göra
detta utan att göra sig skyldig till ett cirkelresonemang (pga. att predikatnominalisten i
sin reduktiva analys av universalebegreppet blir tvungen att använda sig av just
universalier). Armstrong ser denna tankegång som central vad gäller hans kritik av
nominalismen, och anser ur den kunna generera flera olika motargument, bla. för
predikatnominalismen:
Various of the following arguments, in particular the infinite regress
arguments against the varieties of Nominalism, depend upon this point.
They aim to show that the Nominalist gives a reductive account of
certain types only at the cost of reinstating further types, which is no
advance.18
Detta infinit-regress-argument som Armstrong talar om grundar sig på den av mig
inledningsvis beskrivna synen på universaleproblemet genom en uppdelning i tecken
18 D.M. Armstrong, Universals and Scientific Realism Vol. 1, ss.18-9
10

och typer. En predikatnominalist anser ju att det faktum att ett tecken är av en
särskild typ betyder att ett särkilt predikat, en lingvistisk entitet, är applicerbart på
tecknet. Att en partikulär exempelvis är vit betyder att predikatet "vit" appliceras på
partikulären. Armstrong frågar sig nu ifall detta predikat "vit" skall uppfattas som ett
predikat-tecken eller en predikat-typ. Man kan, säger han, tänka på det som ett
tecken; men det kan då inte vara vilket tecken som helst, utan det måste vara ett
tecken av rätt typ, nämligen ordet "vit" förstått som en typ. Följden blir, menar han, att
predikatnominalistens uppfattning av typen "vit" kommer att referera till en annan typ;
en semantisk sådan. Om man vill analysera denna semantiska typ i sin tur så måste
man göra det på ett sätt som involverar en annan semantisk typ osv. Detta, menar
han, är inledningen på en infinit regress som är fatal för predikatnominalisten.19 Ett
annat sätt att uttrycka denna tankegång på är att säga att vitheten hos vita
partikulärer utgörs av deras speciella relation till tecken av predikat-typen "vit". Varje
enskilt vithets-predikat som appliceras på en materiell partikulär ses alltså som en
instans av predikat-typen "vit". Men, frågar han sig sedan, hur analyserar en
predikatnominalist denna predikat-typ "vit" utan att glida över i klassnominalism?
Hans enda lösning, menar Armstrong, är att hävda att predikat-tecknen är av denna
typ därför att de faller under ett vithets-predikat av en högre ordning. Men detta högre
predikat måste själv vara en predikat-typ, vilket gör regressen infinit. I sina tidigare
arbeten kallar Armstrong denna regress för Objektsregressen [the Object regress],
och gör en distinktion mellan den och Relationsregressen [the Relation regress].
Relationsregressen är snarlik, fast fokuserar på relationen mellan partikulären och
predikatet. Två vita partikulärer måste ju ha samma slags relation till predikatet "vit",
dvs. relationen "faller under" predikatet "vit". Eftersom alla instanser av denna
relation är av samma slag så måste det ju finnas en övergripande relationstyp som
de faller under, och vi har ånyo en situation (av högre ordning) som involverar tecken
(de gamla relationerna) som faller under en övergripande typ (relationstypen).
Genom att analyser denna nya "faller under"-relation så uppstår samma problem
igen osv. i all oändlighet, och en infinit regress är ett faktum.20
2.1b) Bemötande av Resonemang 1
Som vi har sett inledningsvis så får det predikatnominalistiska synsättet som följd att
det krävs predikatsapplicerande medvetanden för att universalier skall erhållas. Om
19 D.M. Armstrong, Universals, An Opinionated Introduction, ss.10-1
20 D.M. Armstrong, Universals and Scientific Realism Vol. 1, ss.20-1
11

inget sådant medvetande uppmärksammar partikulärerna så erhålles heller inga
universalier. För att använda Armstrongs resonemang: Att partikulärer är vita innebär
att predikatet "vit" appliceras på dem. Detta innebär också, precis som Armstrong
hävdar, att flera olika vita partikulärer kommer att ha samma relation till
vithetspredikatet, på samma sätt som det är helt korrekt att flera vithetspredikat-
tecken måste ha någonting gemensamt, nämligen vara instanser av samma
vithetspredikat-typ. Men, vill jag hävda, för predikatnominalisten är dessa
förhållanden irrelevanta så länge inget predikatsapplicerande medvetande
uppmärksammar dem. Om predikatnominalisten observerar flera vita partikulärer så
innebär det att han applicerar predikatet "vit" på dessa objekt, men ingenting mer.
För att nå "en högre nivå" dvs. för att nå insikten att dessa vita partikulärer alla har
samma relation till hans vithetspredikat, så krävs ju att något medvetande
uppmärksammar just detta. Eftersom han nu inte erkänner universaliernas reella
existens, så innebär det att han inte automatiskt kommer att erhålla en infinit
regress. Nu är ju Armstrong ingen predikatnominalist, och ser därför inte saken på
detta viset. För Armstrong så existerar universalierna verkligen reellt, och eftersom
han inte behöver något predikatsapplicerande medvetande för att erhålla
universalier, så genereras en infinit regress 'automatiskt'. Han vill visa att
predikatnominalisten har fel, och vill således bevisa att universalier existerar reellt.
Men han gör detta genom att anta just det som skall bevisas, nämligen
universaliernas reella existens. Genom att utgå från det som skall bevisas så gör han
sig skyldig till ett cirkelresonemang, anser jag. Grunden till detta är sannolikt att han
är alldeles för låst i sitt egna realistparadigm för att kunna analysera
predikatnominalismen på dess egna grunder. Vilket gör att hans kritik mot
predikatnominalismen inte håller fullt ut; det skulle kunna vara så att
predikatnominalisten har rätt i sitt förnekande av universaliernas reella existens.
2.2a) Resonemang 2:
Predikatsmodellen är ofullständig: ontologin behöver mer
Armstrong anför här argument mot predikatnominalismen som går ut på att
predikaten måste ha fler ontologiska korrelat än enbart partikulärer. Med detta menar
han att det måste vara någonting speciellt med exempelvis vita partikulärer som får
oss att applicera predikatet "vit" på dem. "In virtue of what do these general terms
apply to the things which they apply to?", frågar han sig, varvid han anser att
12

predikatnominalistens svar måste bli: "In virtue of nothing."21 Det är naturligtvis ett
svar som Armstrong finner ofullständigt och leder honom till slutsatsen att en
förklaringsmodell uppbyggd på predikat är ofullständig med endast partikulärer i sin
ontologi. Någonting behöver tillföras ontologin för att den skall bli komplett:
...there must be something about the particular, besides the fact that it is
a particular, to explain why the predicate 'white' applies to it. [...] the
Predicate Nominalist's account of what it is for something to be white is
inadequate.22
Han menar vidare att nominalistens vanligaste lösningar på detta problem på ett eller
annat sätt involverar något likhetsbegrepp, och att sådana förklaringsmodeller brukar
mynna ut i ren likhetsnominalism. Då blir predikaten överflödiga, resonerar han.
Ett annat sätt för predikatnominalisten att bemöta detta vore att hävda att predikat
appliceras på olika partikulärer, inte godtyckligt, utan till följd av hur de påverkar våra
sinnesorgan. Olika påverkan genererar då olika predikat. Dock förkastar Armstrong
även denna lösning då han påpekar att olika påverkan från objekten naturligtvis är
liktydigt med olika slags påverkan. (Alla vita partikulärer påverkar sinnesorganen på
samma slags sätt osv.) Det vill säga, de olika slagen av påverkan grundar sig på
partikulärernas olika sorter, och nominalisten måste i sin reduktiva analys av
universalier hänvisa till just universalier, varvid en cirkeldefinition begås.
Armstrong anser att detta visar på predikatnominalismens ofullständighet. Han
förnekar inte vårt applicerande av predikat på yttervärldens objekt, han menar bara
att denna förklaringsmodell inte räcker till för att förklara egenskapsbegreppet. En
uppfattning som stärks av hans åsikt att det skulle kunna vara fullt möjligt för
partikulärerna att ha egenskaper även ifall inga predikat funnes:
But now let us make a thought-experiment. Let us imagine that the
predicate ‘white’ does not exist. Is it not obvious that the object might still
be white? If so, its whiteness is not constituted by the object’s relation
to the predicate ‘white’.23
21 Ibid. s.13
22 Ibid. s.18
23 Ibid. s.17
13

Detta är samma tankegång som han uttrycker när han resonerar om hur en
predikatnominalist måste tolka förändringar hos partikulärer. Exempelvis när ett kallt
objekt blir varmt; vad har då predikaten kallt och varmt med objektens temperatur att
göra? Vad har predikaten överhuvudtaget med objekten att göra?, frågar han sig.
Han menar att förändring är något intrinsikalt som inte har med objektens relation till
språket att göra:
But what have predicates to do with the temperature of the object? The
change in the object could have occurred even the predicates have
never existed. Furthermore, the change is something intrinsic to the
object and has nothing to do with the way the objects stand to
language.24
Vilket Armstrong menar förstärker synen på predikatnominalismen som implausibel.
2.2b) Bemötande av Resonemang 2:
En grundläggande tankegång i detta resonemang tycks vara att partikulärerna skulle
kunna ha egenskaper alldeles oberoende av några medvetanden som kan applicera
predikat på dem. Detta är i och för sig korrekt, men det är ingenting vi kan ha
kunskap om. Vi kan aldrig få reda på ifall de har det eller ej, eftersom vi kan inte veta
någonting om hur en medvetandelös värld skulle vara beskaffad av det enkla skälet
att vi inte kan föreställa oss en sådan värld. Ty var gång vi försöker så finns det alltid
ett medvetande närvarande, nämligen vårt eget. Vi kan, för att parafrasera Kant, inte
ha någon kunskap om tinget i sig eftersom vi är låst i våra åskådningsformer. Det är
sant att partikulärerna skulle kunna ha egenskaper, men det är lika sant att de skulle
kunna sakna sådana. Det kan vara så att egenskaper bara är någonting vårt
medvetande applicerar på objekten, och ingenting mer (som predikatnominalisten
hävdar).
Men hur förklarar isåfall predikatnominalisten vad hos objekten som får oss att
applicera ’rätt’ predikat på dem? En möjlig förklaring är just den som Armstrong
föreslår (och förkastar): att olika påverkan på sinnesorganen ger upphov till olika
predikat. Armstrongs invändning, att det då måste röra sig om olika slags påverkan,
kan då sägas vara ett utslag av samma felaktiga tankesätt som jag omnämnde i
24 D.M. Armstrong, "Properties" i Mellor och Olivier (Utg.), Properties, s.161
14

föregående kapitel. Predikatnominalisten skulle kunna hävda att detta förhållande är
irrelevant, eftersom indelningen av påverkan i olika slag är någonting som sker i ett
uppmärksammande medvetande. Argumentet förlorar sin kraft om man inte tror på
reell existens av universalier; återigen skulle det kunna vara på det viset att dessa
sorter inte finns "egentligen".
2.3a) Resonemang 3:
Kausalitetsbegreppet kräver inneboende egenskaper.
Armstrong menar att kausalitetsbegreppet skapar oöverstigliga problem för
predikatnominalismen. Hans argument går ut på att det är objektens inneboende
egenskaper som skapar kausalitetssamband. Analysera en gryta med vatten som
står över en eld, säger han. Om vattnet då skall kunna värmas upp av elden så
måste elden ha rätt relation till grytan (den måste vara under grytan), grytan måste
innehålla vatten, och elden måste ha egenskapen att vara het. Om en nominalist nu
skulle beskriva denna situation så skulle han säga att predikatet (eller begreppet)
'under' appliceras på elden och grytan, 'att innehålla vatten' på grytan, och 'het' på
elden osv. Armstrongs poäng är nu att detta inte är tillräckligt för att förklara
situationen. Predikaten appliceras på objekten men det behövs fler ontologiska
korrelat än enbart partikulärer för att det hela inte skall bli godtyckligt. Han anser här,
som i föregående resonemang, att predikatnominalismen är otillräcklig för att förklara
fenomenen.25 En tillfredställande förklaringsmodell måste sökas 'inuti' elden, alltså
genom att undersöka eldens 'inneboende' egenskaper menar han. Denna koppling
mellan kausalitet och egenskaper anser han vara generellt accepterad, oavsett vilken
syn man har på egenskaper. Om en sten krossar en fönsterruta så är detta skeende
helt och hållet beroende av vilket slags föremål stenen är, och vilket slags föremål
fönsterrutan är.26
Ett numera vanligt synsätt på kausalitet, som betonar fenomenens regelbundenheter
snarare än att fokusera på orsak/verkan, introducerades av Hume, och kallas allmänt
i denna ursprungliga form för Humes regularitetsteori. Den representerar väsentligen
en skeptisk världsåskådning som hävdar att rollerna orsak/verkan endast är
någonting som vi tillskriver fenomenen av vana. Om vi många gånger har upplevt
fenomen A i samband med fenomen B så associerar vi dessa med varandra och
25 Ibid. s.164
26 D.M. Armstrong, Universals and scientific realism Vol. 1, s.23
15

tilldelar dem de ovannämnda rollerna. Armstrong berör kort detta Humeanska synsätt
(dock är det inte just Humes version han analyserar; han talar snarare generellt om
de moderna regularitetsteorier som Humes resonemang givit upphov till) när han
påpekar att ett sådant synsätt har som följd att samma slags orsak under samma
slags omständigheter alltid följs av samma slags verkan. Eller för att uttrycka det
annorlunda: Han anser att denna länk mellan orsak/verkan och naturen hos
orsak/verkan görs explicit i det Humeanska synsättet genom att teorin, med sin
betoning på regularitet, kräver att samma slags händelser regelbundet står i samma
slags relation till varandra.
Han menar vidare att en sådan regularitetsteori inte är låst vid en viss
egenskapsteori, men att följderna blir kausalitetssambandens beroende av de
ingående objektens egenskaper. Om det då också är givet att kausala sekvenser
existerar oberoende av våra klassifikationer av dem, så måste det resultera i
förnekelse av predikatnominalismen, menar han.27
2.3b) Bemötande av Resonemang 3:
Som jag nämnde ovan, så anser Hume i sin ursprungliga regularitetsteori att
kausalitetssamband inte är någonting som kan spåras tillbaka till fenomenen själva,
utan att det enbart är en ren mänsklig aspekt. Vi kallar det ena fenomenet för orsak
och det andra för verkan därför att vanan [habit] har skapat ett samband [connexion]
mellan dem:
...that this connexion, tie, or energy lies merely in ourselves, and is
nothing but that determination of the mind, which is acquir'd by custom,
and causes us to make a transition from an object to its usual attendant,
and from the impression of one to the lively idea of the other...28
Med vilket han tycks mena att kausalitetssamband absolut inte har någonting med de
ingående objektens eventuella inneboende kvalitéer (egenskaper) att göra, eftersom
denna kausalitetskoppling uppstår i våra medvetanden. Han skriver vidare:
27 Ibid. s.23
28 David Hume, A Treatise of Human Nature, s.266
16

When I cast my eye on the known qualities of objects, I immediately
discover that the relation of cause and effect depend not in the least on
them.29
Med det menar han att kausalitetssamband inte är någonting som vi kan sluta oss till
utifrån själva idéerna av objekten.30 Det finns ingenting i själva idéerna (och alltså inte
heller i sinnesförnimmelserna) som orsakar våra uppfattningar om
kausalitetssamband; dessa måste komma från erfarenheten, det vill säga av
upprepning genererad association.
En reflektion är nu att en predikatnominalist mycket väl skulle kunna godta både
Humes regularitetsteori (som hävdar att kausalitet inte är beroende av objektens
inneboende kvalitéer) och Armstrongs uppfattning att kausalitetssamband beror på
objektens egenskaper. Då skulle inte de kausala sekvensernas oberoende existens
medföra förnekelse av predikatnominalismen som Armstrong hävdar. Tvärtom så
skulle den resulterande världsbilden passa predikatnominalisten utmärkt då följden
skulle bli att objektens egenskaper inte är ekvivalent med dess eventuella
inneboende kvalitéer (vilka vi egentligen inte kan ha någon kunskap om).
Humes regularitetsteori har varit enormt inflytelserik och dominerat den filosofiska
debatten in i våra dagar, och även om den analytiska reduktionism som den
förespråkar har utvecklats rejält (man talar nuförtiden endast om de 'viktiga'
regelbundenheterna, de kausala lagarna, och gör en distinktion mellan dem och
slumpmässiga regelbundenheter, man talar om orsaker som höjer sannolikheten för
sin effekt31, samt att dagens teorier tillåter orsaker att vara en delmängd av den totala
orsaksmängden mm.32) så anser många filosofer än idag att Hume i stort sett hade
rätt vad gäller kausalitetsbegreppets centrala metafysiska aspekter.33 Det verkar
alltså som om Humes förnekelse av objektens inneboende kvalitéer såsom källa till
kausalitetsbegreppet har anhängare än idag; den moderna synen på kausalitet tycks
(i Humes anda) fokusera på just naturlagarnas regelbundenheter. (Vilket är ett
synsätt som verkar passa bra ihop med den moderna fysiken, något som även
Russell påpekade i sin essä "On the Notion of Cause" 34 där han beskriver begreppet
29 Ibid. s.77
30 Humeanska idéer [ideas], orsakade av intryck [impressions] från yttervärlden.
31 Helen Beebee, "Recent Work on Causation", Philosophical Books 42, s.35
32 David Lewis, "Causation" i Ernest Sosa och Michael Tooley (Utg.), Causation, s.193
33 Ernest Sosa och Michael Tooley, "Introduction" i Causation, s.31
34 Bertrand Russell, "On the Notion of Cause" i Mysticism and Logic
17

samma orsak, samma effekt såsom föråldrat och istället lyfter fram fysikens syn på
kausala relationer: som regelbundenheter sammanhållna av naturlagarna.)
Dock torde det idag inte finnas många filosofer som ansluter sig till just Humes
ursprungsvariant av regularitetsteorin. Detta emedan det finns flera olika moderna
(ofta mer utvecklade) regularitetsteorier att tillgå. Många utav dessa kan ses som
direkta arvtagare till Humes teori då de är väldigt reduktionistiska till sin natur och
hävdar (som Hume) att alla kausala fakta supervenierar på icke-kausala fakta, dvs.
att allt går att reducera till regelbundenheter i naturen.35 Ett exempel på en sådan
modern variant är en teori som vilar på ett kontrafaktiskt synsätt. Den introducerades
1973 av David Lewis i hans essä "Causation"36, och har inspirerat en del efterföljare.
Detta, delvis nya, synsätt grundar sig i det faktum att kausalitet tycks vara intimt
förknippat med kontrafaktiskt beroende; en sats såsom "kortslutningen orsakade
elden" är kontrafaktisk beroende eftersom det även är sant att: "om inte
kortslutningen ägt rum, så hade det inte börjat brinna". Detta kontrafaktiska beroende
tycks vara typiskt för kausala förlopp, och de filosofer som ansluter sig till detta
synsätt tycker sig här se en möjlighet till analytisk reduktion genom kontrafaktisk
analys. Detta är en, i grunden Humeansk, reduktionistisk teori då den övergripande
tankegången är att kausala fakta kan reduceras till kontrafaktiska fakta, som i sin tur
kan reduceras till regelbundenheter i naturen.37
Det finns alltså en hel del olika kausalitetsteorier som alternativ till Armstrongs
synsätt (som för övrigt förnekar det som de reduktionistiska teorierna hävdar: att
kausala fakta supervenierar på icke-kausala fakta38), och det tycks som att det
Humeanska synsättet fortfarande är dominerande.
Det är sant, som Armstrong hävdar, att dessa Humeanska regularitetsteorier kräver
att samma slags händelser regelbundet står i samma slags relation till varandra. Men
hans försök att använda detta som argument mot predikatnominalismen förlorar kraft
av samma skäl som de föregående regressargumenten och argumentet rörande
partikulärernas påverkan på sinnesorganen: den blir irrelevant eftersom
predikatnominalisten kan hävda att denna indelning av händelser och relationer i
olika slag är någonting som sker i medvetandet, vilket kräver att det finns ett
uppmärksammande medvetande närvarande. Möjligheten finns fortfarande att denna
35 Ernest Sosa och Michael Tooley, "Introduction" i Causation, ss.1-2
36 David Lewis, "Causation" i Ernest Sosa och Michael Tooley (Utg.), Causation, ss.193-204
37 Helen Beebee, "Recent Work on Causation", Philosophical Books 42, ss.35-7
38 Ibid. s.35
18

indelning i olika slag endast är ett fenomen hos medvetande utan motsvarighet i
yttervärlden.

3) Sammanfattning och slutdiskussion
Sammanfattningsvis kan man säga att om man godtar den inledande
predikatnominalistiska definitionen (att predikatnominalismen kräver ett
uppmärksammande medvetande för att generera predikat) så medför detta synsätt
att många av Armstrongs argument förlorar sin kraft. Ur denna predikatnominalistiska
synvinkel så biter inte Armstrongs kritik, och en predikatnominalist med denna
medvetandeorienterade syn på universalier kan bemöta Armstrong på de vis som jag
beskrivit i min utredning ovan.
Även om det är sant, som Armstrong hävdar, att objekt skulle kunna ha egenskaper
oberoende av predikatens existens, så är det lika sant att vi inte kan veta ifall de har
det eller ej. En predikatnominalist som följer Ockhams princip bör dock anta att de
inte har oberoende egenskaper (för att det antagandet ger en så sparsam ontologi
som möjligt). Då kan han också hålla med Hume om att kausala samband inte beror
på några 'inre kvalitéer' hos objekten, och även kombinera detta med Armstrongs
uppfattning (att kausala samband kan sägas bero på de ingående objektens
egenskaper) för att komma till den slutsatsen att dessa egenskaper inte är
inneboende i objekten, vilket ju precis är vad han har hävdat hela tiden. En skiss på
en möjlig predikatnominalistisk tolkning av universaleproblemet skulle då kunna se ut
som någonting i stil med:

Det vi kallar universalier är (kan reduceras till) predikat (begrepp) i vårt medvetande
som appliceras på partikulärerna. Vissa predikat appliceras på vissa partikulärer till
följd av de sätt på vilka dessa partikulärer (via sinnesorganen) påverkar
medvetandet.39
Detta under förutsättning av att man accepterar mitt förslag på en
predikatnominalistisk invändning mot Armstrongs kritik av detta synsätt. Han menar
39 Att alla människor applicerar predikat på i stort sett samma sätt skulle då kunna förklaras med att
våra hjärnor i princip fungerar likadant.
19

ju som sagt att de olika sätt på vilka partikulärerna påverkar handlar om olika slags
sätt, och att predikatnominalisten då måste hänvisa till universalier i sitt försök att
reducera dem till begrepp i medvetandet. Om jag har rätt, så kan
predikatnominalisten då hävda att analysen inte behöver komma dithän eftersom det
handlar om en beskrivning av en process som är omöjlig att analysera objektivt då
det analyserande medvetandet automatiskt delar in partikulärerna i sorter på
liknande vis som det medvetande som är föremål för analys. Vad
predikatnominalisten kan göra här är att införa en appell till sin huvudtes och hävda
att det 'egentligen' inte finns några sorter, utan att det är medvetandet som applicerar
dem på sinnesintrycken.
3.1) Empirisk eller metafysisk förklaringsmodell?
Transcendental idealism verkar passa in.
Denna predikatnominalistiska förklaringsmodell riktar av naturliga skäl mer in sig på
den empiriska aspekten av universaleproblemet än den metafysiska. För
predikatnominalisten faller detta sig naturligt då han anser universalier vara såpass
intimt förknippade med våra medvetanden att en förklaringsmodell med
nödvändighet kommer att handla om hur universalier uppkommer i vårt medvetande.
Denna fokusering på medvetandeprocessen blir än mer naturlig då
predikatnominalisten har sin metafysiska aspekt klar från början; det finns inget "där
ute" som motsvarar vårt universalebegrepp, det är i viss mening illusoriskt. Detta
behöver absolut inte tolkas som att predikatnominalisten är idealist. Jag tror snarare
att ett Kantianskt synsätt, alltså en transcendental idealism, ligger närmare
predikatnominalistens synsätt: han borde se sortindelningen av partikulärer som en
åskådningsform; en sortindelande lins genom vilken vi betraktar yttervärlden. Detta
synsätt hjälper honom då att förklara varför det är omöjligt att objektivt tala om
yttervärlden, om tingen i sig. Detta beror ju, om vi nu skall fortsätta vår parafrasering
av Kant, på det faktum att vi aldrig kan se 'bortom' denna lins; det enda vi kan göra är
att studera linsen själv för att komma underfund med hur den fungerar. Av denna
anledning blir diskussionen helt inriktad på den empiriska biten (hur linsen fungerar)
snarare än den metafysiska (hur tingen i sig är beskaffade). Faktum är att en
predikatnominalist som ansluter sig till den modell jag har skissat upp finner mycket
stöd hos Kants transcendentala idealism. Exempelvis så bör han precis som Kant
hävda att vi inte kan veta någonting om tingen i sig:
20

Sinnena ger aldrig och till ingen del kunskap om tingen i sig själva, utan bara om deras
framträdelser vilka dock är sinnlighetens blotta föreställningar.40
Samtidigt som han i likhet med Kant ändå hävdar att det finns någonting i
yttervärlden som ger upphov till dessa sinnesförnimmelser:
Sinnevärlden innehåller enbart framträdelser, som ju inte är ting i sig själva; dessa
senare (noumena) måste alltså förståndet anta just därför att det känner erfarenhetens
föremål som blotta framträdelser.41
Det är slående hur väl dessa Kantianska citat tycks passa in på den bild av
predikatnominalismen som jag har skissat upp. Jag tycker att det är en intressant
jämförelse, väl värd en närmare analys. Ett ämne för en framtida uppsats.
3.2) Exempel på en annan nominalistsyn: Quine
Alla ser inte nominalismen på samma vis. Faktum är att det nog finns lika många
varianter som det finns filosofer som har skrivit om ämnet. För att få lite perspektiv så
tänkte jag helt kort sammanfatta Quines variant; en nominalism som förnekar
abstrakta entiteter (som han definierar som sådana vilka saknar orsak, verkan och
spatiotemporal lokalisering). Han talar mycket om teoriers 'ontological commitments'
dvs. vilka ontologiska förpliktiganden en teori gör:
En viss sats [sentence] ger ontologiska förpliktelser till en viss (slags) entitet om och
endast om denna entitet (eller sort) måste existera för att satsen skall vara sann.
Hans analys av satser som involveras fiktiva personer leder honom till slutsatsen att
satser kan vara meningsfulla utan att referera till någonting. På samma vis vill han
hävda att även predikat kan ha mening utan att referera, och hävdar därför att
kriterierna för ontologiska förpliktelser inte gäller predikat (det är istället de variabler
som predikaten kvantifierar över som ger ontologiska förpliktelser)42. Predikaten i vårt
språk har alltså inte (och behöver inte ha) motsvarigheter i yttervärlden:
40 Immanuel Kant: Prolegomena, s. 47
41 Ibid. s.123
42 D.H. Mellor och Alex Oliver, "Introduction" i Mellor och Olivier (Utg.), Properties, s.9-13
21

...the word 'red' or 'red object' is true of each of sundry individual entities which are red
houses, red roses and red sunsets; but there is not, in addition, any entity whatever,
individual or otherwise, which is named by the word 'redness' [...] That the houses and
roses and sunsets are all of them red may be taken as ultimate and irreducible43
Han anser att hävdandet att röda objekt skulle ha någonting gemensamt endast är
ett utslag av "a popular and misleading manner of speaking".44 Han verkar tycka att
frågan om vad som låser vissa predikat vid vissa objekt är ett skenproblem, och
finner det tillräckligt att säga att vissa objekt är röda medan andra inte är det. Det
faktum att de är röda ser han som irreducibelt. Han anser vidare att han kan visa det
illusoriska i en sats synbarliga ontologiska förpliktelser genom att producera en
parafras som saknar dessa förpliktelser. Då blir ståndpunkten att egenskaper inte gör
ontologiska förpliktelser en fråga om att hitta nominalistiska parafraser för alla fall, en
uppgift som exempelvis Frank Jackson har ställt sig skeptisk till, då det är ett svårt
projekt att genomföra.45
Quines nominalism verkar överhuvudtaget väldigt omstridd, och många realister (inte
minst Armstrong) kritiserar honom för att försöka fly från problemen. Detta har
föranlett Armstrongs benämning av honom såsom en "ostrich nominalist" då han
'sticker huvudet i sanden'. Denna kritik kan nog många gånger tyckas befogad då
hans nominalism inte verkar lösa mycket.
43 W.V. Quine, "On What There Is" i Mellor och Olivier (Utg.), Properties, s.81
44 Ibid. s.81
45 D.H. Mellor och Alex Oliver, "Introduction" i Mellor och Olivier (Utg.), Properties, s.12-3
22

4) Litteratur
Armstrong, D. M.: Universals and Scientific Realism Vol. 1: Nominalism and Realism, Cambridge
University Press, Cambridge, 1980.
Armstrong, D. M.: Universals, An Opinionated Introduction, Westview Press, Boulder, Colorado,1989.
Armstrong, D. M.: “Properties”, ss.160-72 i D.H. Mellor och Alex Olivier (Utg.), Properties, Oxford
University Press, Oxford, 1999.
Beebee, Helen: "Recent Work on Causation", Philosophical Books 42 (1), ss.33-45, 2001.
Hume, David: A Treatise of Human Nature [1740], L.A. Selby-Bigge (Utg.), Second Edition, Oxford
University Press,1978.
Kant, Immanuel: Prolegomena till varje framtida metafysik som skall kunna uppträda som vetenskap
[1783], övers. Marcel Quarfood, Thales, Stockholm, 2002.
Lewis, David: "Causation", ss.193-204 i Ernest Sosa och Michael Tooley (Utg.), Causation, Oxford
University Press, Oxford, 1993.
Mellor, D.H. och Oliver, Alex: "Introduction", ss.1-33 i D.H. Mellor och Alex Olivier (Utg.), Properties,
Oxford University Press, Oxford, 1999.
Quine, W.V.: "On What There Is", ss.74-88 i D.H. Mellor och Alex Olivier (Utg.), Properties, Oxford
University Press, Oxford, 1999.
Russell, Bertrand: "On the Notion of Cause", ss.180-208 i Mysticism and Locic, Routledge, London,
1986.
Salmon, Wesley S.: "Causality: Production and Propagation", ss.154-71 i Ernest Sosa och Michael
Tooley (Utg.), Causation, Oxford University Press, Oxford, 1993.
Sosa, Ernest och Tooley, Michael: "Introduction", ss.1-32 i Ernest Sosa och Michael Tooley (Utg.),
Causation, Oxford University Press, Oxford, 1993.
23