Vad var det som hände? Efterbearbetning av en simulering för utvecklande av professionell kunskap hos polisstudenter

Abstract

I den här artikeln fokuseras om och på vilket sätt efterbearbetningsfasen vid simulering av olycksplatser stödjer lärande av professionell kunskap hos polisstudenter. Efterbearbetningen bestod av ett avslutningssamtal med de 50 polisstudenter som deltog i simuleringen samt en video-baserad debriefing med sex av studenterna. Studien baserades på en enkät till alla studenter och djupintervjuer med de sex utvalda studenterna. Resultaten visade att femtiotre procent av polisstudenterna ansåg att avslutningssamtalet inte bidrog i någon större utsträckning till lärandet av yrkesrelevant kunskap Intervjuerna visade att avslutningssamtalet var alltför allmängiltigt och oprecist för att bidra till utvecklande av professionell kunskap, medan den video-baserade debriefingen fungerade som en medierande resurs för att identifiera och överbrygga luckor i kunnandet. Vår slutsats är att innehåll och utformning av efterbearbetningen är viktigt att beakta för att ge goda förutsättningar för lärande av professionell kunskap med hjälp av simuleringar i professionsutbildningar. Att öva för att lära sig att hantera polisiära situationer utgör ett viktigt inslag i polisstudenters utbildning. Lärandet sker genom praktiska övningar t.ex. drillövningar och övningar av specifika moment men även via simuleringar där studenter agerar som polis i mera komplexa situationer. Simuleringar är inte unika för polisutbildning utan utgör ett vanligt inslag i professionsutbildning genom sin koppling till ”verkliga” situationer (Peters & Vissers, 2004; Lederman, 1984). Under de senaste årtiondena har simuleringar använts för utbildning inom så skilda professionsfält som medicin och hälsovård, flyg och blåljusverksamhet. Simuleringar kan vara av skiftande karaktär t.ex. fysiska i form av rollspel men även datorbaserade. Simuleringar kan syfta till att utveckla en specifik färdighet (se t.ex. Windsor, 2009; Stefanidis, Acker, & Heniford, 2008; Wallin, Meurling, Hedman, Hedengård, & Felländer-Tsai, 2007), som t ex att lära sig hur man avläser röntgenbilder (se t.ex. Söderström, Häll, Nilsson, & Ahlqvist 2012) eller till att lära hur man ska agera i komplexa situationer (Andersson, Carlström, & Berlin, 2013; Bauman, Gohm & Bonner, 2011), t.ex. vid svåra olyckshändelser med många personer inblandade (se t.ex. McConnell & Drennan, 2006). Simuleringar av komplexa situationer med många inblandade brukar benämnas som fullskaliga (se t.ex. Andersson, Carlström, & Berlin, 2013). Simuleringar antas träna och utveckla professionell kunskap genom att förbereda studenter på att hantera komplexa och ibland farliga situationer som de kan komma att ställas inför i en kommande yrkespraktik. Användningen av simuleringar i utbildningar bygger således på ett antagande om överföring av erfarenheter och kunskaper från ett sammanhang till ett annat (se t.ex. Söderström, Åström, Anderson & Bowles, 2014). I den här artikeln utgår vi från simulering som en utbildningsresurs där deltagarna interagerar med varandra och miljön (situationen) på ett målorienterat sätt i syfte att lära sig polisära kunskaper.